Kropp – själ – kön och genus i människan: aktuell debatt

7
min read

Kropp – själ – kön och genus i människan: aktuell debatt

tors, 04/04/2019 - 20:58
Posted in:
0 comments

Av Beatriz Vollmer de Coles (De Marcellus)

            Om vi ser efter i de flesta uppslagsböcker, förklarar definitionen av ordet ”genus” kortfattat dess etymologi och sedan dess två betydelser. Termen kommer från latinets genus, generis, som har haft ett flertal betydelser alltifrån klassificering av typ eller klass till hänvisning till familj, dynasti eller till och med folk med tydlig identitet eller nation.

            Under senare tid har särskilt i engelskan genus haft en grammatisk betydelse. I kontext måste substantiv, pronomen, adjektiv och verb stämma överens i antal och genus. Orden måste vara exakt överensstämmande inte bara i pluralis och singularis utan också i olika underavdelningar som maskulinum och femininum.

            I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning.   

 

Nya definitioner av genus

Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen.

            Genusfeministerna får sitt namn därför att de instiftade ’genus’ som ett feministiskt fackuttryck som betydde individuell sexuell identitet som resultat av sociala påtryckningar. Intentionen var att bidra till ett avskiljande av kvinnan från den plats som naturen och samhället reserverat för henne och att formellt separera könet från genus i syfte att nå uppsatta politiska mål. De har också introducerat uppfattningen att skillnaderna mellan könen är socialt konstruerade. Fysiska skillnader som påstås vara socialt och politiskt neutrala öppnar fältet fritt för total frihet att välja partner. Enligt dessa feminister är homosexualitet, heterosexualitet och bisexualitet alla lika gångbara och är en fråga om vad någon föredrar. De gör gällande att skillnaderna mellan manligt och kvinnligt inte är relaterade till naturliga eller biologiska orsaker, utan beror på sociala påbud.

            Senare tiders strukturalister med lutning åt det marxistiska hållet som Derrida, Lacan och Foucault är bakgrundsfilosofer för dagens genusfeminister. De gjorde Derridas definition av ”dekonstruktionsfilosofin” till sin egen och inledde en rörelse för att ”dekonstruera genus” i ett försök att omintetgöra det de kallar patriarkatet, de sociala rollerna, religionen, traditionen, utbildningen och politiken, och så vidare.  Genusdekonstruktionen och det genusfria samhället hör nu till den feministiska agendans huvudsakliga målsättningar.

            Den största innovationen för feminismen har varit det radikala skiljandet av kön från genus i den mänskliga personen: om kön är en indifferent biologisk realitet och genus en social konstruktion beror kvinnornas påstått underlägsna situation på ett illa fungerande samhälle, eller med andra ord, på ett patriarkat. Dess möjlighet till förbättring fordrar alltså enligt feministerna att samhället lösgörs från denna sociala konstruktion, så att män och kvinnor till slut blir lika. Genusfeministerna är intresserade av dekonstruktion av bland annat språket, familjen, relationerna, prokreationen, sexualiteten, arbetet, religionen, regeringarna och kulturen i allmänhet. Skillnaden skall undvikas om än inte helt elimineras. Om genusidentiteten konstrueras blir den flexibel och alltid föränderlig.

            Genusfeministerna bör tillskrivas förtjänsten av att ha skapat ett ord som pekar på en aspekt av sexualiteten som går utöver det rent kroppsliga. Före deras tid antyddes denna immateriella dimension bara genom den heltäckande termen mänsklig sexualitet. I den meningen har deras terminologiska bidrag ’genus’ varit värdefullt, men enligt min uppfattning otillräckligt, liksom den av feministerna föreslagna separationen mellan kön och genus, som är en ny och för den mänskliga värdigheten uppenbart stötande form av dualism.  Om kroppen (med specifikt kön) görs viktigare än själen, eller vice versa, leder den följande polariteten till ett inskränkt koncept för den mänskliga personen.  

            Det är som Wittgenstein har sagt, att ett ords mening ligger i hur det används på ett bestämt sätt i språket. Det förefaller meningslöst att vända på eller bestrida bruket av facktermen genus, eftersom det används så frekvent också i andra språk. Det verkar mer logiskt att utvidga den nya betydelsen och göra den fullständig för att på så sätt åter knyta ihop kön och genus i en integrerad mänsklig sexualitet och inte längre såra den mänskliga värdigheten.   

            Genom att adoptera ett nytt perspektiv på den mänskliga personen, eller snarare, genom att förnya synsättet på den gamla teorin om sammansatta varelser, kan vi hitta nyckeln till denna återförening. Jag skulle vilja presentera en djärv analogi av förhållandet mellan kropp och själ med kön och genus, därför att jag tror att precis som kroppen har en metafysisk dimension i kraft av själen, så har vårt kön en metafysisk dimension i kraft av vårt genus. Detta är mer en inbjudan att diskutera frågan än ett påstående som gör anspråk på definitiv sanning.

            Det är odiskutabelt att kroppen och själen är oskiljbara under en persons liv. Vår själ är förkroppsligad inom oss. Det mänskliga förkroppsligandet kommunicerar mening och är implicit i varje mänsklig relation. Allt vi uttrycker och förverkligar härrör från den, kärleken, det maskulina och det feminina, den mänskliga aktiviteten, öppenheten till samhället, den personliga relationen till Gud och mycket mer. En mänsklig kropp kan bara och alltid vara antingen en mans eller en kvinnas, så att förkroppsligandet nödvändigtvis medför ett kön. Det får dock inte indikera en enbart fysisk dimension.

            S:t Thomas Aquino förklarar varelsernas sammansatta uppbyggnad i De ente et essentia (Om varandet och väsendet). I detta korta men gedigna verk illustrerar han hur alla materiella ting är gjorda av materia och form. Den mänskliga varelsen är klassificerad som den högsta kategorin av alla varelser, därför att själen är vår form och överskrider den fysiska värld i vilken vi existerar. Medan Aquino hävdar att kroppen i människorna relaterar till materien och själen till formen, skulle jag i termer av proportionalitet vilja lägga till att könet är för materien vad genus är för formen och själen, utan att riskera den mänskliga värdigheten och individualiteten.

            S:t Thomas hävdar att sammansatta varelser är uppbyggda både av materia och form; materien är individuationsprocessens princip, medan formen svarar för substansen. I fallet med den mänskliga personen säger Aquino att själen är kroppens substansform. Medan han å ena sidan hävdar att materia och form inte kan skiljas åt i sammansatta varelser, bör de likväl särskiljas för att erbjuda en bättre förståelse av hela varelsen.  Aquino förklarar sedan att en form inte kan börja existera utan materia och att en själ inte kan börja existera utan en kropp. Om jag får lägga på kön till den materiella, konkreta kroppsliga sidan av den sammansatta mänskliga varelsen och genus på den överskridande, form, och själ, förefaller det inte möjligt att genus (maskulint eller feminint) skulle kunna börja existera utan ett specifikt kön (manligt eller kvinnligt). [1]  Detta är det stora felet med den feministiska agendan. De avser att överge genus som en från kroppen, eller det kön i vilket den existerar, fristående enhet.

            När vi talar om materia och form som olika, menar vi att de har lika nödvändiga men urskiljbara funktioner, när de konstituerar en varelse. I fallet med mänskliga varelser kan vi tala om universella substanser (mannen eller kvinnan), som bara existerar i sinnet, eller i termer av verklighet och av det skälet som individuella substanser, genom vilka den individuella materien och substantiella formen är unik (denna kvinna – Jane eller denne man – Peter). Med andra ord är en persons genus också individuell men bestämd i sina möjligheter genom ett bestämt kön. Det feministiska kravet på ”frihet att välja” mellan flera genus verkar absurt. Fastän det finns utrymme för individuell variation är och förblir kön och genus ömsesidigt beroende av varandra. Frågan är hur mycket eller i vilken grad den ena eller den andra bestämmer den andre och om externa influenser, som familj, samhälle, eller till och med den gudomliga nåden, utgör något som gör skillnad med tanke på den slutliga sammansättningen. [2] Jag tror att det är så och på det sättet finns ett inflytande över vårt genus och vår själ från andra element än själva det egna jaget.

            S:t Thomas hävdar också att det är formen som fullkomnar materien. När vi, som tidigare sagt, lägger på genus och själen (formen) som ytterligare ett lager, bör vi aldrig betrakta någon av dem som statisk; däremot kan vi alltid växa fram emot vårt eget självuppfyllande eller fullkomnande på grund av det faktum att vi har en transcendent (överskridande) dimension förkroppsligad i vår (materiella) existens. Vi måste medge att både genus och själ påverkas av nåden, kulturen, familjen, den individuella erfarenheten och mycket mer och att alltså båda är åtminstone delvis ”konstruerade” snarare än medfödda. Ett av vissa feminister så eftertraktat ”genusfritt” samhälle förefaller då vara omöjligt; det skulle bli ett ”själlöst” samhälle.

                      (Översättning från engelskan i oktober 2011, Göran Fäldt)

Differentiation of Human Gender
Differentiation of Human Gender, januari, 2005.
ISBN-13: 9781413449341;
ISBN-10: 1413449344;
Förlag: Xlibris Corporation

 

[1] Medvetenheten om genus kanske börjar existera långt efter det att könet gör det, men jag tror att man lugnt kan säga att den, liksom själen, växer inom personen från allra första början.

[2] Det är viktigt att komma ihåg att själ och genus, kropp och kön inte är avsedda att vara desamma, men hör hemma på samma existensnivå, den som är överskridande (transcendent) respektive bestämd till sitt yttersta (contingenta) möjliga mål.

 

Beatriz Vollmer de Coles (De Marcellus) har doktorerat i filosofi vid Gregorianska Universitet i Rom och varit rektor för filosofiska fakulteten vid Caracas ärkestifts prästseminarium i Venezuela. Författarinnan bor numer i New York med sin man och tre små barn.  Hon har bland annat författat boken ”Ontological Differentiation -  A Critique Of The Philosophical Literature Between 1965 And 1995”. Texten är ett utdrag ur en längre artikel med titeln “Nya definitioner av genus” publicerad i Påvliga Familjerådets ”Lexicon”, 2006. Översatt för Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj.  

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
28/08/2021