februari 2019

Trons manifest av Kardinal Gerhard Müller

Inför den tilltagande förvirringen angående trosläran, har många biskopar, präster, religiösa och lekmän i katolska kyrkan efterfrågat att jag ska göra ett allmänt yttrande om uppenbarelsens sanning. Det är herdarnas alldeles egna uppgift att leda dem de blivit anförtrodda på frälsningens väg. Detta kan bara lyckas om de känner till denna väg och följer den själva. Apostelns ord tillämpas här: ”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot” (1 Kor. 15:3).

Kortpredikan, Kyrillos, munk, och Methodios, biskop, Europas skyddspatroner, 14 februari 2019

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Empatin är hoppet – föraktet hotet!

Terrorhandlingar föds någonstans i existensiellt utanförskap med våldsbejakande åsiktsgemenskap. En liten, men ytterst farlig, ingrediens i den sociala, vardagliga matlagningen. Men se bara den enorma kraften i medkänsla och medlidande efter dessa onda gärningar. Tänk på den folkliga uppslutningen efter dådet på Drottninggatan i Stockholm, tänk på den stora folkliga manifestationen för kvinnorna som fråntogs sin rätt att välja att söka sin partner för livet. Överallt i världen kan dessa hoppets tecken ses som massrörelser.

Kortpredikan 13 februari 2019

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer. Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda. Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Kortpredikan 12 februari 2019

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.

Kortpredikan, S. Benedictus av Aniane, abbot, 11 februari 2019

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…” Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­nelsen var Ordet…”. Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia. Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des. Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.

Äntligen ingen pedofili

I senaste numret av Katolskt Magasin står det mycket om sexövergreppen i kyrkan. Nu används inte längre ordet pedofilskandal. Och det slås på nytt fast att 80 % av alla missbruk var övergrepp på unga män i beroendeställning till prästerna. Ibland har jag försynt påpekat att pedofili är ett förpubertalt fenomen. Vid minsta tecken på könsmognad tappar ju pedofilen intresset helt. Men då jag gjort detta enkla språkliga påpekande har jag mött irritation!

Guds mödravårdscentral är en fadervårdscentral

Mammorna har mycket att lära oss pappor och män om trons verklighet. De kämpar igenom livets verkliga smärtor och plågor, de åtar sig ett ansvar med hela livet som insats för de nyfödda. Det stannar inte vid barndomen. Som katekesen säger, ”Den äktenskapliga kärlekens fruktsamhet inskränker sig inte till att enbart låta barn komma till, utan skall också gälla deras moraliska fostran och andliga bildning” (KKK 2221).

Ur Karmels bönetradition

Är bönen en viktig aspekt av livet som kristen? Bönen är väsentlig i allt som är den kristnes liv, som för Jesus själv. lärjungarna som inte är förmer än Mästaren kallas på samma sätt att skriva in en tid där de stannar upp för att göra det han gjorde regelbundet men i frihet. Lärjungarna gör det också för att ”ett möte i vänskap, och i personlig kontakt med den vi vet visar oss stor kärlek, är en något helt nödvändigt”.