februari 2019

Kortpredikan, Vårfrumässa, 16 februari 2019

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen männi­skans villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det paradis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara ”lik Gud” och därmed sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i död, i den ”jord” var­ifrån hon kommit.

Kortpredikan, S. Sigfrid av Växjö, biskop, 15 februari 2019

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon förstår vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Varför syndade jag? Psy­kologi och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. En ond och listig makt frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

Kortpredikan, Kyrillos, munk, och Methodios, biskop, Europas skyddspatroner, 14 februari 2019

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Empatin är hoppet – föraktet hotet!

Terrorhandlingar föds någonstans i existensiellt utanförskap med våldsbejakande åsiktsgemenskap. En liten, men ytterst farlig, ingrediens i den sociala, vardagliga matlagningen. Men se bara den enorma kraften i medkänsla och medlidande efter dessa onda gärningar. Tänk på den folkliga uppslutningen efter dådet på Drottninggatan i Stockholm, tänk på den stora folkliga manifestationen för kvinnorna som fråntogs sin rätt att välja att söka sin partner för livet. Överallt i världen kan dessa hoppets tecken ses som massrörelser.

Kortpredikan 13 februari 2019

Den första skapelseberättelsen svarade på frågan vari­från allt kommer. Den andra skapelseberättelsen, som vi hör i dagens mässa, sva­rar på andra frågor. Framför allt på frågan varför människans till­varo ser ut som den gör. Inte minst på frå­gan om döden och det onda. Det är Gud som blåser in liv i människan. Ingen ger sig själv livet. Ing­en kan ge liv åt någon annan. Utan Gud är människan bara ”stoft”.

Kortpredikan 12 februari 2019

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.