Kortpredikan, Vårfrumässa, 16 februari 2019

1 Mos 3:9-24 Ps 90:2-6,12-13 Mark 8:1-10

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga.[1] Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen männi­skans villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det paradis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det.

Människan vill vara ”lik Gud” och därmed sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i död, i den ”jord” var­ifrån hon kommit.

I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa dem mat.   

Men domen är inte Guds sista ord. Redan att Gud sätter på dem kläder visar på en fortsatt omsorg. I kampen mellan ormen och kvinnan och hennes säd skymtar ett hopp. Hon och hennes barn, hennes son, skall trampa sön­­der ormens huvud. Evangeliet skymtar fram för första gången, det s.k. ”proto­evan­geliet”.

De tidiga fäderna ser sambandet mellan Eva och Maria. Vad Eva band genom sin otro, det löste Maria genom sin tro. Den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Marias lydnad.

I bibelns sista bok, dess 12:e kapitel, ser vi kvinnan igen. Kampen har fullbordats av hennes son. Hans triumf lyser klart. Ormen har kastats ner från himlen.

Det som återstår är den kamp som kvinnans barn måste utkämpa, de som ”håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd”.

Kyr­kans och Marias barn väljer tron före otron, lyd­nad före olydnad. Men det sker i tro, i kraft av Sonens seger.  

Maria förmedlar kraften och nåden från sin Son.

Kyrkan, personifierad av Maria, firar det i den heliga eukaristin.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson

[1] Fackteologer använder uttrycket ”myt”, men då måste vi tillägga att det är en ”sann” myt.