Empatin är hoppet – föraktet hotet!
Terrorhandlingar föds någonstans i existensiellt utanförskap med våldsbejakande åsiktsgemenskap. En liten, men ytterst farlig, ingrediens i den sociala, vardagliga matlagningen. Men se bara den enorma kraften i medkänsla och medlidande efter dessa onda gärningar. Tänk på den folkliga uppslutningen efter dådet på Drottninggatan i Stockholm, tänk på den stora folkliga manifestationen för kvinnorna som fråntogs sin rätt att välja att söka sin partner för livet. Överallt i världen kan dessa hoppets tecken ses som massrörelser. Gatorna fylls av människor i fredliga manifestationer under ordnade former. Människor sörjer över materialismens rovdrift på naturen och gråter verkliga tårar över kortsiktiga ekonomiska investeringar. Kvinnorna visar vägen genom kloka och bättre val med tanke på naturen.
Kyrkans världsungdomsmöten är livsbejakande, omfamnande, fulla av goda ansatser för en gemensam framtid i tro på människan och i tro på Gud som all empatis källa. De ungas bidrag vibrerar av liv. Men hur ser föraktet ut?
För föraktet har människor inget individuellt värde och inget kollektivt värde. Den djupt sjuka, våldsbejakande åsiktsgemenskapen rättfärdigar kollektiva utrensningar av människor, förföljelser på omänskliga grunder, rättfärdigar föraktet för själva livet, andras liv, vårt liv, någons liv. Hetsigheten i identitetspolitiken är en ny vågrörelse som hotar själva förnuftets förmåga att tänka klart, noterar Mary Eberstadt. Hur rättfärdigade inte Bering Brejvik sina mordiska planer? Bakom varenda missgärning rasar en ohämmad mordlust, ett hat som bara får mer näring av omvärldens fördömanden.
I världen finns en destruktionspotential i vätebombsklass men den behöver aldrig brista ut så länge det finns empati för människor, medkänsla för människor, medlidande med människor, sympati för alla olycksdrabbade. Det finns en skadegörelsepotential i det lilla sociala sammanhanget som också kan brista ut – om den inte hålls tillbaka av allas uppmärksamhet som bygger upp ett inre försvar mot våld och förstörelse.
Staten New York har i år infört en abortlag som tillåter abort utan laglig gräns av barnets utveckling under havandeskapet. Observatörer gråter och lider med tanke på beslutets konsekvenser. Men det kanske allra allvarligaste, det verkligt hotfulla, är de triumferande tongångarna: där fick abortmotståndarna, där fick pro-life rörelserna, där fick de ”konservativa”!
Till slut blir det uppenbart: empatin är hoppets väg – föraktet är hotet mot godheten. Empatins språk är mildhetens och leendets språk – föraktet är det slutna ansiktets och de sura minernas språk. De som ler mot sina grannar är en slags fredens ambassadörer. Även om det ibland är ett gåtfullt Mona Lisa leende.
De som ber för andra är de som sätter fram en extra tallrik på bordet och välkomnar oväntade gäster. ”Gud är den första gästen i vårt hem”, brukade de heliga Louis och Zélie Martin säga. Empatin satt i väggarna i Lilla Thérèses barndomshem – under alla livets prövningar: barnadöd, krig och sjukdom.
Empatin är hoppets starkaste vittnesbörd.
Diakon Göran Fäldt
