Kortpredikan 12 februari 2019

1 Mos 1:20-2; 4a Ps 8:4-9; Mark 7:1-3

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan.

Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.”

Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Hon får dessutom ansvar för den övriga skapelsen.

Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett rådslag inom den Heliga Treenigheten.

Människan äger något som gör henne lik Gud. Hon har förmåga att se och förstå, också det hon inte kan se med sina fysiska ögon, att tro. Men också förmå­ga att välja, att vilja det goda, att äl­ska. 

Gudslikheten finns inte i det kroppsliga och materiella, som hon delar med den övriga skapel­sen, utan i det andliga, i hennes för­nuft och vilja.

Detta unika och genuint rmänskliga fascinerar och lockar, men väcker också oro. Människan är ”orolig” så länge hon nöjer sig med mindre, med det skapade. Hon är en varelse på väg.

Samtidigt är målet för högt för att hon skall nå det på egen hand.

Därför sänder Gud sin sanna avbild, sin älskade Son, och ger henne sin Ande, utgjuten i hennes hjärta.

Människan växer genom att "avbilden", hennes sanna väsen, kallas fram för att bli lik sin urbild.

”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”.

Människan är kallad till delaktighet i den Gud som skapat henne, att gudomliggöras.

Hon får del av urbilden genom tron, hoppet och kärleken, gudom­liga gåvor som ges och tas emot, samlade i den heliga eukaristin.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson