februari 2019

Under fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. "Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud." Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet - gäster kan visa sig vara änglar. De uppma­nas att inte glömma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

"Vi har kommit till...", säger Hebreerbrevet och anger målet för de troendes resa. Brevet har förkunnat tron och vill nu också öppna deras ögon, så att de kan föreställa sig målet. När brevet beskriver slutmålet, målar författaren först en liknande bild från det Gamla Förbundet. Isra­els folk kom "till ett berg", Sinai berg, där Gud uppenba­rade sig i lågor, stormvind och ba­sun­­stö­tar. Det var en teofani, en uppenbarelse av Gud.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig en Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Människo­bliv­an­det är den stora stö­testenen. Människor­nas förutfattade meningar om Gud hind­rar dem att tro.