Konsekvens och riskutredning i samhällsagendan nu!
Dagens unga vet mycket som dagens äldre inte vet – naturligtvis. Dagens äldre vet också något som de yngre inte vet, och inte kan veta, eftersom den historiebeskrivningen visserligen finns men som blivit underjordisk, en samizdathistoria. Det handlar om det systematiska undergrävandet av den kristna familjens betydelse, som sakrament, som samhällets minsta och viktigaste byggnadsstenar. Vad de yngre tyvärr inte känner till i svensk historia är det brott mot tradition i familjerna som en viss feministisk rörelse, Grupp 8, gjorde sig skyldig till: den kvinnliga emancipation som tog kvinnorna från sig själva och drev ut dem från hemmen och därmed överlämnade barnen till andra kvinnor, samhällets surrogatmammor. Grupp 8 grundades av åtta kvinnor i Stockholm året 1968 – alltså året för studentupproret i Paris och – för oss katoliker det viktiga året för encyklikan Humanae vitae som naturligtvis stred mot allt studentupproret och den tidens feminism stod för. Det mest beklagansvärda är emellertid att till och med katolsks teologer i våra dagar uppmanar till uppbrott från katolsk lära, läran om prästerna, om sexualmoralen och äktenskapen.
Den sista kampen har börjat – och den pågår inom Kyrkan som är djävulens främsta ”objekt”. Men Kyrkan kan inte falla ty ”dödsrikets portar skall inte övervinna henne”, är Frälsarens ord (Matteus 16:18)! Kyrkan är alltså vår klippa i alla väder, Petri fiskebåt är det sanna SOS i de svåraste stormarna. Jesus är ombord!
Den trygghet kommande generationer barn förlorade, när Grupp 8 revolutionen och deras efterföljare tagit sig upp till den politiska och sociala eliten, har en svår och allvarlig baksida. Den är så farlig att den föder kaos. Vi är i dag vittne till ett kaosliknande tillstånd i samhället som hålls ihop av ett värdegrundsresonemang som är tänkt att ersätta religionen. Men den är rent ”humanistisk” och har ingen annan grund än människan själv – utan Gud som skapat henne.
”Kaos är granne med Gud”, skrev Lars Norén (urpremiär på Göteborgs stadsteater 1983). Det sekulära, ”avkristnade”, samhället föredrar alltid kaos även till priset av familj, äktenskap och barnbarn. Det kan bara gå i en enda riktning: autonomi för alla, kvinnan i förhållande till mannen, barnen i förhållande till föräldrarna som när en kommande sekretesslag skall undanhålla all medicinsk information som barnet väljer från 13 års ålder från föräldrarna. Barnen kan alltså beställa medicin, naturligtvis framför allt preventivmedel och akutpiller, utan att föräldrarnas insyn. Väljer barnet sin autonomi garanteras den av lagen. Väljer föräldrarna föräldraskapets auktoritet kan de anklagas för integritetsintrång. Myndighetspersoner ser dem med kritiska ögon!
I grunden blir familjebanden av mindre intresse eftersom samhället alltid ska ha ett omvårdnadsansvar. Familjerna behövs fortfarande som ”plantskolor” men medlemmarna ska åtnjuta en generell autonomi. När man läser grundboken om styrning, föräldraskap och socialtjänst – ”Att fostra familjen” (Johansson, Bäck-Wiklund, 2012) slås man av att ”den goda vårdsynen” i huvudsak handlar om den förlorade familjeenhetens konsekvenser. Det är socialarbetarnas och psykoterapeuternas goda insatser som är styrningen och ”fostran”. Men varför har vi hamnat där? Vi hade i Sverige ett mycket starkt stöd för hemmet i det dagliga. Vi hade en slags daglig bygemenskap mellan familjerna som delade glädjeämnen och sorger. Barnen lekte fritt på gator och gårdar. Det fanns en levande ”bygemenskap” – fram till den revolutionära feminismen med filosofiska kvinnor som Simone de Beauvoir som nytt kvinnoideal. Få vet hur olyckligt liv hon fick med sin otrogne ”make” filosofen, och existensialisten, Jean-Paul Sartre.
Alla stora samhällsfrågor debatteras och utreds inom det politiska samfundet för att till slut regleras i lag. Det kan gälla skolan, vården, försvaret, som är gamla klassiska områden. Men i vår tid kommer också frågorna om infrastrukturen, miljöaspekterna, kraftöverföringssystemen, it - säkerheten och frågorna om det sociala utanförskapet i s.k. riskzoner. Samhället kan destinera miljarder kronor till utredningar om järnvägarna och till exempel ”Förbifart Stockholm”, som alla får betala för. Det gäller den fysiska genomströmningen i Sverige.
Men hur är det med familjebildningen i statens ögon? Det är människor i sig själva som det handlar om. Hur är det med miljardinvesteringarna i den frågan, den mest grundläggande? Tänker man på att de folkvalda som håller i styrapparaten själva organiserar sitt arbete sin tid och sin framtid kring den egna familjesituationen? Hur påverkas deras diskussioner och deras demokratiska beslutsfattande av vad som är optimalt för dem själva som folkvald makt?
Vi har genom förändringar i livsföringen fått ett mycket uppblandat familjemönster i samhället. Det införs lagbestämmelser som anpassar sig till den moderna friheten att leva tillsammans på sina egna villkor. Det må vara av värde att underlätta för människor i deras relationer med varandra i familjefrågorna. Men man måste se helheten och förbereda samhället på sina egna misslyckanden som kan leda till svårt lidande för många och växande problem för samhällets sociala ansvarstaganden i sjukvård och socialtjänst. Om antal sexualbrott ökat med 40 % på ett år enligt Nationella trygghetsrådets rapport för 2018 är det en varningsklocka som ljuder dag och natt.
Det talas allmänt om den psykiska ohälsan i låga åldrar och det talas om ökade insatser för att ge stöd i olika krissituationer. Problemet är att alla dessa planerade åtgärder är en slags behandling av de redan drabbade. Vi kan nu förmoda att en slags begränsning av barns tid i det digitala rummet kommer att rekommenderas om det verkligen finns ett samband mellan skärmtid och adhd. Begränsningar av det slaget är tillfälliga lösningar medan orsakerna till missbruket av barns ständiga uppkoppling på nätet är viktigare att förstå. Det finns inga tillfälliga lösningar på de allvarligaste problemen i samhället!
Man måste se till orsakerna till problemen som de utspelas i verkligheten och utreda vad som behöver göras i grunden för att minska riskerna för en allvarlig social otillfredsställelse.
Jag anser att de ansvariga för den politiska processen behöver tillsätta en konsekvens- och riskutredning för samlevnadsfrågorna i livsperspektivet. Två färdriktningar förefaller mig absolut nödvändiga att undersöka: ”Att ha barn är ett livslångt ansvar” – ” Föräldraansvar för barnen upp till 24 års ålder ”. Att utreda dessa signalfrågor kan ge långsiktigt resultat med en syn på samlevnad och samlevnadsfrågor i hela samhället i en blandning av frihet och ansvar. Mitt förslag är att en ny samtalsgrupp föreslås av oss katoliker till Sveriges Kristna Råd. Den vägen kan vi sedan gå vidare till rätt utskott i Riksdagen.
Vi vet att vi inte kommer att ha samma syn på äktenskapet i de olika kyrkofamiljerna i SKR och behöver inte ägna all tid till diskussion om det som enar och det som skiljer. Men vi skulle kunna ställa oss bakom ett konkret förslag att rekommendera en konsekvens- och riskutredning av det nuvarande samlevnadsexperimentet. Det handlar i slutändan om barns trygghet i sig själva och i hela livet. Det är sorgligt nog obarmhärtigt att sitta som passiv åskådare till att barn som egentligen överges blir olyckliga och ofta hamna i onda cirklar. Vi måste alla tillsammans se de oerhörda risker som ligger i försummelser av ansvar för barnen som alltid behöver närhet, kärlek och klok uppfostran.
En statlig, företrädesvis partsammansatt, utredning i de två föreslagna färdriktningarna behövs nu, inte i morgon eller nästa år eller nästa mandatperiod, om framtiden ska kunna räddas. Att tillsätta en enmansutredare är en metod att undvika motsättningar som finns och som behöver ventileras med respekt, även om det tar tid och kraft. Det räcker inte att planera för efterbehandling av samhällets allvarligaste problem, ensamhet, övergivenhet, utsatthet och obotliga själsliga skador genom övergrepp och förakt för alla människors rätt till sin värdighet. Det räcker inte att sociologiskt kartlägga ungdomsbrottslighet och beskriva miljöer. Vi behöver Jesu Hjärtas saktmod och ödmjukhet, vi behöver Marias den Obefläckade Avlelsens förbön och den helige Josefs förbön för Kyrkan!
Ställer vi samhällets resurser till förfogande bör de leda till större respekt för äktenskapens ingående och föräldrars ansvar för barn. Missbruk av sexualitetens gåva måste bemötas med en samlad socialpedagogisk insats samtidigt som föräldraansvaret för myndiga, men oerfarna, ungdomar måste förtydligas och stärkas med respekt för de ungas utveckling till frihet under ansvar.
Det är på det första, jordnära och dagliga, området som förändringar måste ske. Det stödet från samhällets sida bidrar mer än större resurser till myndigheter och organisationer. Det behövs en folklig moral. Den kan finna sin väg, ja, återfinna den – under förutsättning att den så kallade Allmänna Opinionen inte relativiserar alla värden i vad man vill kalla multikultur och multireligion. Under förutsättning att det inte hamnar i kategorin vett och etikett, eller i regler för mobilanvändning eller trafikfrågor. Eller hur nationellt viktigt det är att alltid bära skyddshjälm när man cyklar till jobbet.
Sådana strävansmål är varken etikett, kultur eller religion, det är relativism och det fungerar inte som normsystem. Nyhetsvärdet kring teknikens alla möjligheter är inte alltid detsamma som den goda informationen om bestående mänskliga värden. Vi måste se hur allvarlig situationen faktiskt är. En konsekvens och riskutredning i samhällsagendan nu låter som en politisk kampanj! Det är det!
Heliga Birgitta av Vadstena, heliga Catharina av Siena, heliga Teresa Benedikta av Korset, Edith Stein, ni är kvinnor, en av er också hustru och mor. Och ni är alla Europas skyddshelgon! Vårt land, våra västerländska länder, behöver er hjälp. Se hur det ser ut bland oss i de rika länderna som går vilse i det väsentliga. Be för oss och stärk oss med er bön inför Herren Jesus Kristus, den helige Ande och Fadern. Stärk oss i kampen mot Satan!
diakon Göran Fäldt
