Kortpredikan, Vårfrumässa, 9 februari 2019

Heb 13:15-17, 20-21 Ps 23 Mark 6:30-34

Under fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. "Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud."

Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv.  

Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Denna fortsättning av lovsång och kärlekens gärningar är de tro­endes liv och uppdrag.

Något nytt har tillkommit i deras liv. Kristi offer fort­sät­ter i dem.

”Må Gud låta det som behagar ho­nom för­verkli­gas i oss genom Jesus Kristus.”

Deras gärningar är inget nytt offer. Det är den ”store herden” som styrker dem i allt gott, så att de kan göra hans vilja.

I evangeliet hör vi hur Jesus fylls av medlidande med dem som är lika får utan herde. Detta fortsätter i hans kyrka. Det som för­enar kyrkan med hans ”medlidande” är den heliga eukaristin.

Därför är eukaristin platsen både för vila, lovsång, tillbedjan, men ger också uppmaning och kraft att ”göra gott och dela med oss”.

I Jungfru Maria, i hennes lydnad och lovsång, ser vi kyrkan per­so­­nifierad. ”Må det ske med mig efter ditt ord… Min själ prisar Herrens storhet…”.

I allt vi gör ”vill vi därför genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud".

”Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.”

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson