Kortpredikan, S. Benedictus av Aniane, abbot, 11 februari 2019
1 Mos 1:1-19 Ps 104:1-2a,5-6,10,12,24,35c Mark 6:53-56
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…”
Bibelns första ord känns igen i Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var Ordet…”.
Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat tillfälle under kyrkoåret – påsknattens vigilia.
Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapades.
Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenigheten.
Gud skapar genom sitt ord. ”Gud sade…” Johannesprologen känner igen detta ord som det människoblivna Ordet: ”Utan Ordet blev ingenting till av allt som finns till”.
”Guds Ande svävade över vattnet.” Det är samme Ande som i en duvas gestalt bekräftade Faderns röst om Sonen när Jesus döptes i Jordans vatten.
Gud skiljer ”ljuset från mörkret”. En profetia om den kamp som pågår mellan mörker och ljus. Aposteln talar om de troende som ”ljusets barn”. Kampen är på liv och död, men Johannesprologen säger att mörkret inte har makt över ljuset.
Solen ”på himmelens fäste” blir ett tecken som ”utmärker särskilda tider, dagar och år”. Kyrkans heliga år öppnar människans ögon också för skapelsens godhet och skönhet.
Det gäller också välsignelsen i en god ordning under dagen, både för arbete, bön, vila och gemenskap. Abboten i klostret ”skall ordna allt så att det tjänar själarna till frälsning och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota”.[1]
Nyskapelsen genom Kristus öppnar ögonen för skapelsens godhet och skönhet.
Vi skymtar den fullkomnade skapelsen i den heliga eukaristin och smakar den i det rena hjärtat. ”Smaka och se att Herren är god.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Benedictus av Aniane (ca 750-821) blev redskapet för att Benedictus regel infördes i Karl den stores rike och därmed påverkade Europas kristna och kulturella utveckling.
