Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”. Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet mås-te ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds. Ett första svar fann han hos Mose i det Guds­namn som uppen­barades för Mose vid den brinn­ande busken: ”Jag är den jag är”. I begripliga ord uppen­barades att Gud var omöjlig att gripa. Gud finns i allt och står över allt, utan början och utan slut.

Himlen har öppnat sig. Det är lätt att se mörka moln på himlen. Men i dagens evangelium ser vi motsatsen. När Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen öppnar sig him­len. Och detta sker vid alla dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven själv förrättar dop i Sixtinska kapellet varje år vid denna tid. Vid varje dop öppnar sig himlen. När Jesus döps up­penba­ras hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len ljuder: ”du är min älskade son”; ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom som en duva. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Dopda­gen är därför den viktigaste dagen i en människas liv. Den dag då himlen öppnar sig.