Boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist är ett slags testamente till eftervärlden. Jag tycker om att tänka mig att författaren till den här skoningslöst gripande boken är ägnad åt de många, som ensamma, eller omgivna av sina närmaste, lever utan att ha kontroll på någonting, och ser den sista tiden i livet som ett utdraget farväl som suger ut de sista krafterna. Vår tradition talar ibland om en Ars morandi, konsten att dö. Att ”ro utan åror” kan vara ett uttryck för att föras mot målet, med havsströmmen, eller den svaga kvällsbrisen. Hur svårt det än kan vara att ”släppa taget” om sitt liv, så är det ändå en del av livet som pulserar genom kroppen och medvetandet om livet som gåva och mysterium.

Det beror på det autentiska läroämbetet. Vi katoliker vet att kyrkan undervisar i moralen och undervisningen vilar på en fast lära. Även om man knotar, accepterar man. Protestanter kan hålla med oss men inte stå emot om majoriteten ser ut att acceptera förändringarna. Man kan knota lite grann men ge med sig. Man kan i det protestantiska Sverige utveckla etiska modeller men inte hävda att den ena är bättre än den andra.

Det är mycket viktigt att vi alla som med Kyrkans stöd och undervisning "motar Olle i grind" när personer använder sin personliga status för att bereda vägen för dödshjälpslagstiftning. Uttrycket på svenska är gammalt och betyder att problem inte ska tillåtas komma in och göra skada. Man ska ha en vakt vid grinden, eller dörren där man går in.