Profeten Daniel tolkar en dröm som kung Nebukadnessar har haft. Den­ne har sett en enorm bildstod som symboliserar historien med dess då kända stormaktsriken. Men det ena riket efter det andra skall falla. Också Jeru­sa­lems tempel skall brytas ner enligt Jesu ord i evangeliet, sten på sten.

Den slutliga domen, fruktad och ändå efterlängtad. Kontrasten kan knappast vara större än mellan den värld vi lever i och den dag vi firar – Kristus Konungens högtid. Den omgivande världen, fångad och förvirrad av en mängd av­gudar och mak­ter, kollektbönen kallade det ”tomhetens välde”, och mitt i denna värld ett helt annat rike, be­friat från främman­de makter genom dess Herre som återställt och nyska­pat allt, ”världs­­­­all­tets konung”. Kontras­ten blir ännu större när vi hör dagens evangelium om den yttersta domen. Hur många, ens bland de kristna, tror att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda? Och ändå kan människan inte sluta att ropa efter det ”rättvisans, fredens och kärlekens rike”, som vi snart skall besjunga vid altaret. Kon­tras­­­­ten är alltså inte total.