”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.” På söndag skall vi i tidegärden sjunga om dessa murar som en bild för Frä­l­saren själv. ”Du är vår styrka, Sion, dina murar och värn är Fräl­saren.” Det är denna grund som ger tron dess stadga. Sinnets fasthet har inte sin grund i trons subjektiva sida, hur ”mycket” eller ”in­tensivt” jag tror, utan i vad och vem jag tror på. ”På dig förtröstar han.”

Ingen bland GT:s profeter talar så tydligt om den kristna trons mysterier som Jesaja. Hieronymus menade att han kunde kallas evangelist snarare än pro­fet. En avhuggen stam, en stubbe, det är vad som återstår av den mäktiga Da­vids­dynastin. Ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning och gren från dess rötter skall bära frukt.

Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”