Så sent som 1993 kunde påven Johannes Paulus II sammanfatta den ”återvändsgränd”, i vilken tanken på samvetet hamnat i Västerlandet. Sanningen och samvetet hade underordnats tidsandan. Det är nog riktigt att vår tids människor inte längre undrar över vad saker och ting, eller moraliska begrepp, är, eller vilken substans de har. Man är helt inriktad på vad dessa begrepp betyder, alltså vad språket har att säga om till exempel sanningen och samvetet.  Då uppstår ett behov av klarhet. En förnuftets skärpa som står emot all motsägelsefullhet och känslomässiga impulser.

Det finns de som gifte sig därför att de älskade varandra. Det finns också de som älskar varandra därför att de gifte sig. Kärleken är egentligen mirakulös. Lyckliga de som finner den. Kärleken är en god kraft som växer inifrån. Får den inte den näring den behöver för att växa, vissnar den och blir giftig. Den kan fortfarande rädda, men något nytt kommer att behövas. Barnens liv och framtid är beroende av föräldrarnas enhet och trohet. Barnens kärlek till föräldrarna är deras verkliga lön.

Fader Ray Atwood har gett en begriplig bakgrund till den auktoritetskris som följde på utgivningen av encyklikan om regleringen av barnafödslarna, Humanae Vitae 1968. Hans slutsats är att de kraftiga invändningarna, som ändå inte var representativa för biskoparna, kunde ha undvikits om de båda påvarna, nu helgonförklarade, Johannes XXIII och Paulus VI, hade kommit ut tidigare med förklaringen kring p-pillret och andra metoder, och jämförde med påven Pius XI som med Casti Connubii encyklikan om äktenskapet 1930 varit snabbt ute och besvarat den fråga som avgjorts av anglikanerna samma år och som överlåtit det moraliska ansvaret för regleringen av födslarna till de gifta paren själva utan kyrkligt bindande lära.