Föredrag om boken ”Genusfrågorna” Är genusteorierna en lösning? Först några ord om författarna till de texter som översatts till svenska i Utskottets skriftserie n:r 7.

Jesus ger oss rollen att vara tjänande. Tjänandet kan bara vara det ödmjuka ansvarstagandet av ett av Gud givet uppdrag. Som kristna är vi kallade till tjänst, inte till makt. Den här grundläggande instruktionen, ”att vara de andras tjänare”, hjälper oss att förverkliga budet att ”älska sin nästa som sig själv (Matt 22:37-39). Den är också en hjälp att undvika frestelser till att felaktigt utöva makt. Makt kan definieras som handlingar som går utöver en gräns. Håller man sig innanför gränsen känner man ansvar och gör så gott man förmår mot andra.

Jesus ställer alltid den andra människan rakt framför oss och säger till oss: ”Ni kan inte avvisa den andre!”. Alla som mött Jesus på sin personliga  Damaskusvandring vet att tiden efter den avgörande händelsen har en fortsättning som kanske inte alls är så självklar som den första händelsen/erfarenheten. Alla döpta kommer någon gång, förr eller senare, att kompromissa med sin kallelse och ”privatisera” sin katolska tro, eller för de judiska brödernas och systrarnas del, moselagen. Paulus är ett av de stora exemplen på livsavgörande val och beslut efter mötet med Gud.

Vad säger Jesus om fariséernas surdeg? Han kallar deras rättfärdighet ”hyckleri”. De ställer sig in hos folk genom sin överlägsenhet i kunskaper om Skriften, Torah (jfr Lukas 12:1-3). Lyssna till vad de säger men gör inte det som de gör, för de säger en sak och gör en annan, är Jesu varning. Jesus lär oss ju också att inte döma, som i evangeliet för 30 söndagen under året, ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar eller som tullindrivaren där” (Luk 18: 11). Denne farisé gjorde sig en bild av sig själv som var överlägsen den korrupte tullindrivaren. Jesus förklarar dock i liknelsen vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Men ”döm inte, så blir ni inte dömda själva”, manar han (Matt 7:1).