En mycket liten del av befolkningen vill undervisa hela världen om vad man menar är rättigheter till könsneutral ”kärlek” under vissa perioder under året, ”Pridetiderna”. I denna demonstration för ”fri kärlek” och fri normkritik trumpetas budskapet ut, ”vi är bättre än ni” och ”vi har mer rätt än ni”! Haka på, häng med, kom loss och gör intryck! Vi är många! (Över en promille av befolkningen!)

Antonius den Store levde (251 - 356) större delen av sitt liv som eremit i Egypten. Han var tidigt föräldralös men hade med sin yngre syster ett betydande arv. I 20-årsåldern hörde han orden i S:t Matteus evangelium, ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (19:21). Det fick honom att välja ett asketiskt liv som senare i traditionen, både i Västkyrkan och Östkyrkan, gav honom titeln ”munklivets fader”. Pengar han hade efter föräldrarna gav han till sin systers utbildning, men också till andra jungfrur.

Frågan man ställt sig efter publiceringen på Katolsk Horisont av rapporten ”Hur kan Kyrkan få fler till altaret när antalet vigslar störtdyker” (National Catholic register) 27.7 2024, är vad Kyrkan gör eller kan göra för att få fler unga att välja äktenskapet och gifta sig i Kyrkan. Det är en fråga i USA och i andra länder och naturligtvis också i Sverige.

Munken lyder sina överordnades beslut och är liksom nunnan kysk och fattig. De har ju avlagt lydnadslöfte. De arbetar bara för Gud och inte för världen. Den gifte mannen lyder inte sin hustru och hustrun lyder inte sin man, för de har inte avlagt lydnadslöftet utan vigt sig till varandra i ömsesidig kärlek. De har inte lovat kyskhet, avhållsamhet, eller avståndstagande till ägande, utan gemensamt ansvar för varandra och barnen i mänsklig kärlek, om de får barn.