Det beror på det autentiska läroämbetet. Vi katoliker vet att kyrkan undervisar i moralen och undervisningen vilar på en fast lära. Även om man knotar, accepterar man. Protestanter kan hålla med oss men inte stå emot om majoriteten ser ut att acceptera förändringarna. Man kan knota lite grann men ge med sig. Man kan i det protestantiska Sverige utveckla etiska modeller men inte hävda att den ena är bättre än den andra.

Det är mycket viktigt att vi alla som med Kyrkans stöd och undervisning "motar Olle i grind" när personer använder sin personliga status för att bereda vägen för dödshjälpslagstiftning. Uttrycket på svenska är gammalt och betyder att problem inte ska tillåtas komma in och göra skada. Man ska ha en vakt vid grinden, eller dörren där man går in.

Frågan om allas slutliga frälsning, grekiska Apokatastasis, har  nyligen aktualiserats med en bok med samma namn, och med underrubriken ”Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” (2024), av de båda frikyrkliga pastorerna Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson. Det har fått mig att söka klarhet i vad den kyrka jag tillhör själv, den katolska,  säger som svar på samma fråga,  ”Skall många frälsas – eller alla?”

Många har framhållit den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905 - 1988) som en av de viktigaste teologerna i Katolska kyrkan under 1900-talet. S:t Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus hör till dem. von Balthasar utsågs till kardinal av Johannes Paulus II men avled innan han kunde upptas i kardinalkollegiet. Teologiskt invände von Balthasar både mot den konservative franske ärkebiskopen och schismatikern Marcel Lefebvre (1905 – 1991) och mot den liberale Hans Küng (1928 - 1921). Han var nära vän med patriarken av Venedig, Angelo Scola (f 1941), som av många förväntades bli den nye påven efter Benedikt XVI, och med den protestantiske teologen Karl Barth (1886 - 1968).