årgång B

Det som Mose lagt grunden till fullbordas av Josua. Befrielsen ur Egyp­ten, förbundet vid Sinai, vandringen genom öknen, allt full­bor­das av Josua när han för folket in i det utlovade landet. Men också det pekar vidare. Josua har samma namn som Jesus. Hela det första förbundet för­verk­ligas i Jesus, som instiftar det nya och eviga förbun­det, samlat och firat i den heli­ga eukaristin. Men det nya finns redan fördolt i det gamla.

Den heliga Clara kände igen sin kallelse när hon hörde Francis­kus tala om fat­tigdomens rikedom. Själv säger hon i ett brev till en medsyster: ”Tänk på upp­rinnelsen till denna spegelbild, fat­tig­do­men som lades i en krubba och svep­tes i lindor. Änglarnas ko­nung, himlens och jordens Herre läggs i en krub­ba.” Hon levde i barnets fullständiga beroende och förtröstan. Det­ta gjor­de henne inte barnslig, utan klok. Kardinaler och bisko­par kom för att lyssna till hennes undervisning.

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns 34 kyr­kor med hans namn. Det nådde ända till Sveri­ge. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimmer kring hans martyrium.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Hon fördes ut i öknen för att Gud ville vin­na hen­nes hjärta. Hon blev syster Teresia Benedicta av korset. Hennes namn anger hennes väg. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav namnet ”Be­nedic­ta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Kor­set”.

Stig upp och ät, ty annars blir vägen dig för lång. Det började under en ginstbuske. Där finner vi profeten Elia. Han var på flykt undan sin drott­ning, som ville ta hans liv. Elia var en mäktig profet. Baalsprofeterna var undan­röjda. Ingen kunde stå emot honom. Men när drottning Isebel hotar att döda honom rinner all kraft av honom. Han grips av pa­nik och flyr ut i öknen, sät­ter sig under en ginstbuske och önskar sig döden.

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta.” Budet att älska Gud av hela hjärtat omfattar och präglar allt. Det är en följd av tron på att tillvaron har en enda Herre. När israeliterna får ta det utlovade landet i besittning, med städer, hus och trädgårdar som de inte själva har byggt, är det en påmin­nelse om att allt också är en gå­va.

”Till dess dagen gryr.” Sådana är de troendes villkor. Varken natt eller dag. Villkoren liknar gry­­­ningen, men redan det är enormt. Vi lever i hoppet. Något har lyst upp mörkret. Petrus kallar det ”en lampa i ett mörkt rum”. Det han kallar en ”lampa” syftar på ”profetorden”, som skall lysa så att ”mor­gonstjärnan går upp i era hjärtan”.

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de fick vatten att ström­ma fram ur klippan. De får ett kännbart ”straff”. ”Eftersom ni inte trodde på mig och inte höll mig helig inför Isra­els barns ögon, där­för skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har gett dem.” Slog han på klippan i förtvivlat vredesmod? Det betyder inte att Mose går förlorad. Vi skall möta honom i morgon på Förklaringsberget.