årgång B

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta.” Budet att älska Gud av hela hjärtat omfattar och präglar allt. Det är en följd av tron på att tillvaron har en enda Herre. När israeliterna får ta det utlovade landet i besittning, med städer, hus och trädgårdar som de inte själva har byggt, är det en påmin­nelse om att allt också är en gå­va.

”Till dess dagen gryr.” Sådana är de troendes villkor. Varken natt eller dag. Villkoren liknar gry­­­ningen, men redan det är enormt. Vi lever i hoppet. Något har lyst upp mörkret. Petrus kallar det ”en lampa i ett mörkt rum”. Det han kallar en ”lampa” syftar på ”profetorden”, som skall lysa så att ”mor­gonstjärnan går upp i era hjärtan”.

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de fick vatten att ström­ma fram ur klippan. De får ett kännbart ”straff”. ”Eftersom ni inte trodde på mig och inte höll mig helig inför Isra­els barns ögon, där­för skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har gett dem.” Slog han på klippan i förtvivlat vredesmod? Det betyder inte att Mose går förlorad. Vi skall möta honom i morgon på Förklaringsberget.

”Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.” Så löd rapporten från dem som sänts i förväg för att bespeja det ut­lo­­vade lan­det. En sådan rapport sänker inte bara stridsmoralen, den ifrå­gasätter ock­så Guds löften. När de troende hör om den helighet de är kallade till och påminns om sin svaghet, när de hör om dygderna och känner av sina las­ter, är det lätt att tän­ka som spejarna sade om det folk vars land de skulle inta: ”de är för starka för oss”.

”Mirjam och Aron började tala illa om Mose”. De menade sig ha skäl till det. Men så frågar de: ”Är då Mose den ende som Herren talar med? Ta­lar han inte med oss också?” Situationen är märkligt aktuell. Det är många som talar illa om gudsfol­kets ledare, Petri efterträdare, idag. Som Mirjam och Aron menar de sig ha skäl till det.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grön­saker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”miss­lynt” och klagar över att tvingas vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. ”Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.

Bröd för att leva. Efter brödundret i ödemarken drog sig Jesus undan i ensamhet, men en stor mängd män­ni­skor letar efter honom och finner honom. De var entusiastis­ka för att han mättat de fem tusen och vill göra honom till konung för att få tillgång till hans förmåga. Samtidigt är de blinda för vad han verkligen vill ge dem. Han försöker förma­na dem: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig, utan för den föda som be­står och skänker evigt liv”.

Den sjunde dagen var sabbatsdag, en dag för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Det sjunde året skulle jorden ha ”sabbat” och vila från sådd och skörd. Det fyrtionionde året, sju gånger sju år, med året räk­nat som en vecka, såg man fram mot det femtionde året, vilket firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall åter­få sin arvsbesittning.

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åker­bruk­are firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egyp­ten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögti­den, som blev vår pingst, försoningsdagen och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkans heliga år växer fram. Hel­gon­festarna, i sin tur, är Andens frukter av Kristi uppenbarel­se.