söndagar "under året"

I dagens läsningar berättas om två predikningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 450 år före Jesu predikan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Babylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade ’Amen, Amen’. Som när försam­lingen nyss svarade ’Lovad vare du, Kristus’.

Vinet som gläder människans hjärta. Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma glädje som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av den stora glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vacker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

Lyckliga de som tillhör ett rike med en sådan Herre och Konung! Den som hör läsningarna på Kristus Konungens dag kan överväldigas av lyckan och glädjen över att tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung. Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om denne härskare står det att makten är honom given.

För de flesta människor idag är talet om den yttersta domen något främmande, ofta något skrämmande, även för dem som instämmer i trosbekännelsens ord om att Kristus skall ”återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Det låter skrämmande men är i grunden ett gott budskap, människovärdigt och hoppfullt. Utan en slutlig och rättvis dom skulle alla orättvist dömda aldrig få någon upprättelse. Orätten skulle få sista ordet.

Två änkor hör vi om i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, ändå visar de vägen. Änkan i Sarefat levde då det rådde svår hungersnöd i lsrael. Det hade inte regnat på flera år. Bäckarna var uttorkade och ingenting växte på åkrarna. Hon går nu för att samla lite ved för att baka ett sista bröd åt sig och sin pojke. Hon har bara en handfull mjöl kvar i krukan. Med bister realism säger hon: ”När vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.”