predikningar

David blir smord till kung och ledare för alla Israels stammar. Den nya huvudstaden blir Jerusalem. Herren är med honom. David personifierar de tolv stammarnas enhet. Jesus anklagas för att vara besatt. Han ber dem tänka efter. Hur kan han driva ut Satan, om han själv är besatt av honom? Ett rike som är splittrat kan ju inte bestå. De skriftlärdas anklagelse är mera än en förolämpning. Med sin beskyllning stänger de dörren för den gåva Jesus vill ge dem. Att häda den helige An­de är att samtidigt avvisa förlåtel­sens gåva.

Guds ord – levande och kraftigt. Denna söndag, den tredje under året, har av påven Franciskus fått ett särskilt namn: Guds ords söndag. Kyrkan vill göra oss mera medvetna om Guds ord, det ord som vi lyssnar till varje söndag. Det senaste konciliet gav en av sina viktiga texter nam­­net Dei verbum,Guds ord. Det riktar sig både till dem som förkunnar och till alla troen­de, för att de ge­nom en flitig läsning av den heliga skrift skall förvärva det som är mera värt än annat, kun­ska­­­pen om Je­­sus Kristus. Man cite­rar den helige Hiero­ny­mus: ”Okun­nighet om Skriften är okun­nig­het om Kristus”.

David visar djup respekt för Saul. Han är Herrens smor­de. Det kan också tillämpas på kyrkliga överordnade, biskop, påve… David vet att det finns en gudomlig plan som inte får förminskas till en personlig uppgörelse. Han säger till Saul: ”Herren skall dö­ma mellan mig och dig”. Paulus skall säga: ”Ta inte rätten i eg­na händer…”

Antonius träffades av kallelsen till fullkomlighet, möjligheten att bli helad, fri från splittring och halvhet. Han fick kämpa mot demo­ner­­­na i form av onda tankar. Antonius säger: ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara rädda för dem.” Antonius slår ett korstec­ken och de­monerna flyr. De känns igen på sin frukt, ”mod­lös­­het i själen, upp­rörd­het och oreda i tankar­na”.

”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel insåg att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kun­de inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Han såg sig till­ba­ka. Känslan för­lamade honom. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av van­kel­modiga känslor. De fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och hoppats. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträc­­ker sig mot det som ligger framför”.

Benedictus´ lärjunge Maurus är mest känd för att han gick på vatt­net när han räddade sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus märker det i sin ande. Han ropar på Maurus och befaller honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.