predikningar

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet, för att den kristna och ka­tolska tron predikades och fick fäste i Sverige. Men ingenting är självklart. Allt kan tas ifrån oss. Låt oss be för vårt land! Paulus ”besvär” sin lärjunge Timotheos att ”pre­­di­ka ordet i tid och otid, tålmodigt och med ständig undervis­ning”. ”Det kom­mer en tid”, säger han, ”då man inte längre vill lyssna till den sunda lä­ran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kli­ar i dem att få höra så­dant som de ön­skar. De slår dövörat till för sanning­en och vänder sig till legen­derna”.

Bonifatius var ivrig både som munk och som mis­sionär. Han var anglosaxare men drogs till missionen och räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.” Han kunde instämma i Paulus ord till Timotheos: ”Var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas”. Förföljar­na kallar han ”både bedragare och bedragna”.

”Inget finns som undandrar sig din försyn” påminns vi om i vec­kans kollektbön. Det utesluter inte att sådant som ”skadar oss” måste ”röjas ur vägen” och att vi behöver ”allt som leder fram” till målet. En av de skriftlärda frågar efter det vik­ti­gaste budet. Han får svar av Jesus, det dubbla kärleksbu­det, och bekräftar i sin tur vad Je­sus sagt. Den skriftlärde får hö­ra: ”Du har inte långt till Guds ri­ke”.

Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De var varken de för­sta eller de sista mar­­tyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka pri­sades av Augustinus och Chry­sostomos. På­ven Paulus VI förundra­des över detta när han helgonförkla­ra­de de ugandiska martyrerna år 1964.

Skall man alltid lyda överhet och myndigheter? Jesus fick frågan om man skulle betala skatt till kejsaren. Myntet hade en bild av kejsaren, vil­ken sågs som gudomlig. Att använda den uppfattades därför av många judar som avguderi. ”Ge kejsa­ren det som till­hör kejsaren.” Jesu svar har djupt påverkat his­to­rien, inte minst i Europa. Uttrycket ”kejsare” kan vidgas till att om­fatta allt det som an­kommer på människans eget förnuft och ansvar. Till ex­em­pel vetenskap och politik.

Vi har firat påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är ingen idé eller tanke, det fullbordades av honom som föddes av kvinna och blev män­niska. Från för­sta början lev­de han under sin moders omsorg och beskydd. Hennes omsorg om sitt barn fortsätter i om­sorgen om Kyrkan, som är Kristi kropp. Den saliga jungfrun Maria har fått titeln Kyrkans moder, eftersom hon föd­de Kristus, Kyrkans huvud. På korset gjorde han henne till moder för alla återlösta. Kyrkan kände igen det i den korsfästes ord till Johannes: ”Se, din moder”.

Hur livet förmedlas. Pingsten sägs vara hänryckningens tid. Om det gäller också i coronatider vet jag inte. An­den är i varje fall lika omöjlig att fånga som vinden och elden, eller livet. Hur talar man om den Ande som ”uppfyller hela jorden” (ingångs­antifonen), eller om den Ande som ”verkar i allt och överallt”, som aposteln säger i andra läsningen. Det riskerar att bli ett allmänt tal om ”li­vet”. Men samme apostel uppmanar oss att skilja mellan andarna.