predikningar

Människorna är som får utan herde. Många gör anspråk på att lära och väg­le­da, men vem kan vi lita på? Profeten antyder en tid då lärarna inte mera skall sättas åt sidan, utan folkets ”ögon skall se upp till sina lärare”. Om de viker av ”åt höger eller åt vänster” så skall de få vägledning och höra: ”Här är vägen, vandra på den”.

Adventstiden klargör, mer än någon annan tid under kyrkoåret, de mänskliga grundvillkoren. Till dessa hör att människan är andligt synskadad. Människan ser inte det vikti­gaste. Det hon ser är oklart och ofta skevt. Utan insikt om sin synskada är Skrifternas ord obegripliga och människan för­blir i mör­ker. Men redan att inse sin blindhet är ett första steg.

”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, nådde till Indien, Moluc­ker­na, Japan och stod på tröskeln till Kina. Han lär ha döpt tio­tusentals. Han var ”fast i sitt sinne och förtröstade på Herren”. Han uppväckte samma ivriga fasthet hos de döpta. Han fick var­ken tid att äta eller sova.

Blindhet är mänsklig­he­tens villkor. Människan ser myc­ket, men inte det viktigaste. Hon ser inte vad allting handlar om, och hon lider av det. Särskilt under adventstiden vill kyrkan bota vår blindhet. Hon tar hjälp av dem som fått sina ögon öppnade, pro­feter och evan­ge­lis­ter. Profeten talade om ”ett gästabud för alla folk”.

En avhuggen stam, en stubbe, det var vad som återstod av den mäktiga Davidsdynastin. Men ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning från dess rötter skall bära frukt. Det var löftet om en kommande Messias. På honom skall Herrens Ande vila, vishet och förstånd, råd och starkhet, kunskap och gudsfruktan.

Guds och Kristi ord ger inte bara information. Det rymmer en kraft som tränger in i och förvandlar ett trögt och tviv­lande hjärta. Människan kan avvisa ordet. Tron ges inte utan männi­skans vilja och samverkan. Ändå förblir tron en gåva, förmedlad av dem som fått uppdraget, allt genom An­dens kraft.

Vi får många uppmaningar i dessa tider, inte minst när det gäller Covid -19. Håll avstånd, tvätta händerna, håll dig informerad, kontrollera hälsan! Men det gäller inte bara Corona. Me­dia flödar över av råd om hälsa och ekonomi. Polisen uppmanar till vaksamhet mot be­dra­gare etcetera. – Också i den andliga världen ges det råd. Många tycks vara goda och välmotivera­de, men råden är många och kan lätt bli för­virr­ande.

På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i ett av bibelns första kapitel. Livets träd är omflutet av floden med livets vatten. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt.

När vi igår hörde om de mest skrämmande teck­nen uppmanades vi att ”lyfta våra huvuden”. Jesus fortsätter och säger: ”Guds rike är nära”. Mitt i höstmörkret får vi höra att ”som­maren är nära”. ”Detta släk­te skall inte förgå förrän allt detta hän­der.” Kyrkan vet att varje tidsskede mellan Kristi himmelsfärd och hans åter­komst ingår i den yt­tersta ti­den.