Pater Ingmar Svanteson

Guds kärlek, hur skall den beskrivas? En känsla, en vilja, en handling, ett ”sinnelag”, ett nådigt domslut? Traditionen beskriver den som en viljeakt. Gud älskar människan genom att han ”vill” henne. Dagens högtid visar att denna vilja inte är utan ”känsla”.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Det finns en befriande enkelhet och lätthet över Jesu utsändning, samtidigt som det förmedlar kraft och en rad gåvor. Barnabas hörde sannolikt till dem som fick detta uppdrag.

Den ensamme Elia gör upp med de 450 avfallna profeterna, de som gått i tjänst hos Baal. Det förblindade folket får hjälp av en dramatisk maktdemonstration. Men Elia ber att Herren skall omvända folkets hjärtan till den sanne och en ende Herren.

Profeten Elia bad änkan i Sárefat att baka en kaka bröd åt honom, trots att hennes mjöl höll på att ta slut. Hon skulle först laga en liten kaka åt profeten, sedan åt sig och sin son. Till uppgiften fogades en maning, ”Var inte rädd”, och ett löfte: ”Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset skall inte tryta.”

”Gå och göm dig vid bäcken Kerit.” Profeten Elia verkade på 800-talet f. Kr. i Samaria under kung Ahab och hans drottning Isébel. Hon befrämjade kulten av Baal som stod för dyrkan av natur, fruktbarhet och välstånd. Baal krävde ingenting, men kunde heller inte ge något.

Verklig föda. Denna högtidsdag firar kyrkan källan och höjdpunkten i sin tro - Kristi kropps och blods sakrament. Thomas av Aquino kallar det en “oskattbar och förunderlig måltid”, fylld av “Guds oändligt frikostiga välgärningar”. I evangeliet kallar Jesus detta sakrament “verklig föda och verklig dryck”. Men vad betyder det att den lilla vita hostian (nattvardsbrödet) kallas verklig? Är den verkligare än annan föda?

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för natur och kultur, för fred och frihet, för att den kristna och katolska tron predikades och fick fäste i Sverige. På tolvhundratalet inleddes en landslag med orden: ”Kristus är främst i vår lag”. Men ingenting i historien är självklart.

Bonifatius var ivrig både som munk och som missionär. Han var anglosaxare men drogs till missionen och räknas som Tysklands apostel. Han dog som martyr 754. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt skakas av prövningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste styras.” Han kunde instämma i Paulus ord till Timotheos: ”Var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas”. Förföljarna kallar han ”både bedragare och bedragna”.

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon utvandrade till USA och leddes genom Anden till ”den katolska sanningens fullhet”. Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men grundade en reformerad gren av birgittinorden och förde den till Birgittas land, i bön om att hela Sverige skulle återföras till den katolska tron.

Charles Lwanga och hans följeslagare, martyrer i Uganda under åren 1885-1887, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att låta sig utnyttjas till otukt. De var varken de första eller de sista martyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka prisades av Augustinus och Chrysostomos. Påven Paulus VI förundrades över detta när han helgonförklarade de ugandiska martyrerna år 1964.