Pater Ingmar Svanteson

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjung­er lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men också sjunga om Guds väldiga gärningar.

Jag kallar er vänner. Ett hisnande tilltal. ”Jag kallar er vänner.” Kanske det högsta som Jesus har kallat sina lärjung­ar. Abra­ham, Mo­se och profeterna kallades ibland Guds vänner. Bruden i Höga Visan säger om sin älska­de brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Det var djärvt att låta Höga Visan få en plats i den heliga Skrift. Läser vi den bokstavligt är det en glödande kärleksdikt. Men under ytan finns en andlig di­mension.

Kristus har uppstått från de döda! Vi firade det för sex veckor sedan. Påskljuset vitt­nar om det. Kristi påsk är världsalltets och historiens viktigaste händelse. Dess bud­skap spred sig som en löp­eld i hela den dåtida världen. Inte minst genom aposteln Paulus missions­resor i och runt Mindre Asien, nuvarande Turkiet. I mässans första läsning hörde vi om Pauli andra missions­resa. An­den ledde honom till hamnsta­den Troas ett stycke öder om det nuvarande Istanbul. Om natten hade han en dröm. En makedo­nier säger till honom: ”Kom över till Makedo­ni­en och hjälp oss”. Pau­lus lyder ”ge­nast”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade 17 år i landsflykt för denna tro. För honom var det ingen lek med ord utan en fråga om liv och död. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett kunde människan inte förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes tro och ord­ningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste” (grek. presbyterer). Det mot­svarar vad vi kal­lar präster, insatta och vigda av apostlarnas ef­terföljare, biskoparna.

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Liv som bär frukt. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got av värde efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en mänsklig önskan. Liksom vinstocken plan­te­ras för att den skall bära frukt, är män­niskans liv tänkt att bära frukt. Bilden av vinstocken är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus och kyrkan är vinstoc­ken. Gre­narna är Jesu lärjungar som bär frukt genom den sav de dricker från vin­stoc­ken.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de ska­kar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjung­arna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.