årgång B

Gregorius VII (d. 1085), benediktin som blev påve, kämpade för kyr­kans frihet från världslig inblandning. Kej­saren Henrik IV fick göra sin botvandring till Canossa. Men kampen för kyrkans frihet, libertas ecclesiae, blev lång. Kyrkan måste vara ”fri, kysk och katolsk”. Hon får ”aldrig försona sig med ondskans makt, utan slå vakt om friheten att göra vad din kärlek har be­fallt” (kollektbönen). Endast då utför hon sin tjänst för världen.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läs­an­de, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med histo­riskt vet­ande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste histo­riska verk. 1899 utnämndes han till kyrkolärare. Alla sina krafter och he­la sitt liv frambar han som offer och gåva till Gud.

Strömmar av glädje. Den gångna söndagen hörde vi Jesu löfte till sina lärjungar innan han lämnar dem i synlig gestalt. Han utlovar en Hjälpare ”för att de skall få hans glädje helt och fullt”. Idag firar kyr­kan hur detta löf­te infrias. Alla är församlade och Anden kommer över dem. Vi kan säga: glädje strömmar över dem. Det sker dramatiskt. Ett dån som av en stormvind fyllde hela hu­set. Glädjen är brinnande. Tungor som av eld fördelar sig och stannar på var och en.

I denna mässa, den sista vardagen i påsktiden, avslutas läsningen av bå­de Apostlagärningar­na och Johannesevangeliet. Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas berättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Han blir också korrekt behandlad. För Paulus fanns skäl som inte var uppenbara för den världsliga över­heten. Her­ren hade sagt till honom att han skulle ”vittna i Rom”. Det som händer in­går i en större plan. Kyrkans tyngd­punkt skul­le flytta från Jerusalem till Rom.

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Det var ett listigt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”. Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen och kan senare fö­ra bud­ska­pet vi­da­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

I Pauli avskedstal till de äldste från Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. En koncentrerad beskrivning av den så kallade ”apostoliska successio­nen”. ”Under tre års tid” har Paulus väglett var och en ”under tårar”. Han var­nar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ”ur de eg­na le­den” och för­kunna villo­lä­ror som splittrar och förskingrar hjor­den. De svåraste fienderna kommer alltså inte utifrån, utan inifrån kyrkans egna led.