Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2021

Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2021

Vigiliemässa efter undervisning av konfirmander, klass 9, sista tillfället

Var ett offer!

2 Mos 24: 3-8; Ps 116; Heb 9: 11-15; Mark 14: 12-16, 22-26

Kära systrar och bröder i Kristus,

I centrum för dagens högtid står den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet, det världsvida kyrkomötet på 1960-talet, kallar ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Det ser vi, när vi förstår Eukaristin både som en måltid och ett offer, och hur de båda aspekterna hänger ihop. ”Offer” är ett ord som inte låter så bra i vår kultur som ständigt understryker att man ska ”ta för sig”. Men den gudomliga kärlek och det gudomliga liv som Eukaristin bär till världen, börjar och slutar med Jesus offer.

Som vi hörde i den första läsningen ur Andra Moseboken, om det judiska folket i Sinais öknen efter uttåget ur Egypten, var djuroffer en viktig praktik i Israels tro, den tro som Jesus också utövade. Det förekom också i övriga antika religioner. Idén var att människan visade sin önskan att försonas med Gud och Guds vilja, genom att offra något värdefullt – det här var ju ett jordbrukssamhälle – som representerade allt liv, också det mänskliga, för att symboliskt ”ge” det tillbaka till Gud, den som allting tillhör.

Men som Israels profeter kom att påpeka, många gånger under de 1500 år som förflöt mellan uttåget ur Egypten och Jesus, och som upprepades i andra läsningen ur Hebréerbrevet i Nya Testamentet, verkade djuroffren bara på ett yttre, symboliskt plan. Någon försoning med Gud eller liv bortom döden kunde de inte förmedla. Allt liksom väntade på, vad som kunde verka i människans inre.

Jesus lärjungar och den tidiga Kyrkan förstod direkt Jesus död på korset som ett offer, och i ljuset av hans uppståndelse som det sant livgivande, som alla gamla offer hade pekat fram mot. I evangeliet hörde vi Jesus förklara hur han frivilligt ger sitt liv för att Gud genom honom ska kunna möta och besegra döden, så att den förlorar sin makt över oss, om vi vill tro, vid sin sista nattvard med apostlarna. Genom att instifta sin kropps och sitt blods sakrament omvandlar han sin död, från en romersk avrättning till det offer som frälser. Och gör det tillgängligt i alla tider i form av ett liturgiskt firande: den Heliga Mässan, som fullbordar de liturgiska måltiderna i Antikens judendom.

Mässans offer av bröd och vin blir, genom den Helige Andes kraft, av Jesus ord som upprepas av en präst vigd i oförändrad ordning och tro från apostlarna, till Kristus kropp och blod. Och det offer Jesus en gång har gjort på korset, och den uppståndelse till ett nytt och evigt liv som det öppnade för, blir närvarande här och nu på ett sakramentalt sätt. Dvs genom ett synligt tecken som bär den osynliga verklighet som det är ett tecken på: Guds kärlek och liv. För vi hörde just Jesus säga det, och ska snart höra det igen: ”det är min kropp … detta är mitt blod”. Inte ”symboliserar”, inte ”föreställer”. Utan är. Det grekiska verbet i alla evangeliernas originaltexter här, ”estin”, betyder också ”vara, helt och fullt, sant och verkligt”. Våra ögon, smaker och kemiska analyser uppfattar bröd och vin. Men det som ligger under, som det slutligen är, har nu omvandlats, transsubstantierats, till Kristus sanna kropp, blod, själ och gudomlighet. Som vi ser genom tron.

När Kristus kropp och blod sedan blir vår måltid i den Heliga Kommunionen, är det för att vi ska få dela hans uppståndna liv genom att dela, delta i, hans offer; för att förklara vägen Jesus går med oss till det eviga livet: att vi alltmer och allt bättre ger av oss själva för sanningen och kärleken, dvs viljan av det bästa för den andre, utan att räkna på kostnader eller vinster för oss själva. Denna logik är förstås rakt motsatt den som säger att vi ska mata egot och alltid först se våra individuella intressen. Men matandet av egot utlämnar oss också till slut till egot, så att alltmer i våra liv blir beroende på våra egna prestationer och därmed faller under våra egna begränsningar. Och de kommer, tro mig.

Att själv bli en offergåva är att ”offra lovets offer”, som vi hörde i dagens responsoriepsalm. Det utlöser vad förr-förre påven, S:t Johannes Paulus II kallade för ”gåvans lag”, en andlig naturlag som säger att var och en får igen mer, ju mer av de egna gåvorna och krafterna man delar med andra. Det Gud har gett oss, och tar fram och stärker i oss genom att i Eukaristin komma in i oss, är inte ämnat bara för oss själva. Nej, det ser Gud till att mångdubblera åt andra, men också åt oss, om vi delar med oss av det: tron, hoppet, kärleken och alla Andens frukter, som glädje, tålamod, trofasthet och självbehärskning, dvs kyskhet. Att det handlar om att vi gör ett offer, beror på att omgivningen, ”världen”, som helhet eller till delar, kommer att göra motstånd.

Hur är du då konkret en sådan offergåva? T ex genom att på rasten sätta dig bredvid den som är mobbad eller utstött; genom att vägra skvaller och skitprat; genom att inte delta i raggningskultur och sexfokus; genom att ge din tid till någon som är ensam eller sjuk, och börja i din närhet. Denna ”gåvans lag”, manifesterad i vad Kristi kropps och blods sakrament står för, är det som vår tro till slut mycket handlar om. Den som vi under trosundervisningen har försökt förmedla kunskaper om. Kunskaper som blir användbara och mognar genom ett sätt att leva. Ett sätt som involverar regelbunden, ja, daglig, bön, om än kort; Mässa, i alla fall varje söndag, även när jag känner mig trött; att förlåta ens fiender; bikt en gång varje månad för att själv få ta emot förlåtelsen. Vi tänker till slut inte ut vår förståelse av Gud och Guds vilja med våra liv. Vi lever ut vår väg till den. Vi lever eukaristiskt, av Kristus kropp och blod.

Med konfirmationen om en vecka sätter Kyrkan definitivt verktygen för att kunna leva så att det t o m märks, i era händer. För er att bygga, men också, förstås, ibland kämpa med. Det är alltså på ett mer grundläggande sätt inte över, bara för att undervisningslördagarna är det. Nu fortsätter det. Men på ett nytt sätt, där ansvaret mer ligger hos er.

Jag och kateketerna vill tacka er för det här året vi fått tillsammans. Era frågor, er nyfikenhet, er vilja att lära och förstå mer av den tro ni fick vid dopet, och ert öppna vittnesbörd för varandra och oss om hur ni har växt i den tron, har inspirerat och berört oss. Vi kommer att fortsätta be för er, och det, på ett än mer kraftfullt sätt, gör också helgonen och martyrerna. Må Guds rika välsignelse alltid vara över er. Och försök, när ni nu strax går fram till Kommunionen, att verkligen lyssna på det Jesus viskar till var och en av er, nämligen detta: ”Du är aldrig ensam. Jag är alltid med dig, för jag är nu i dig.” Amen.

                                                                                                             pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här