7:e Påsksöndagen

Att invänta glädjen. Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

Det största löftet. Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets sista ord? Det sker innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han talar med sin himmelske Fader och ber att den kärlek som finns mellan de två, Fadern och So­nen, skall vara också i hans lärjungar, ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Faderns kärlek till Sonen är den helige Ande. Jesus lovar att den kärleken skall vara i hans lärjungar. Hans apostel skall senare bekräfta det: ”Guds kärlek har ingju­tits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”.

Apostlarna var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Påsken behöver Pingsten. Apostlarna är samlade runt Maria, i bön och väntan. Det motsvarar de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, då Kyrkan ber om och väntar på Anden.