Predikan 7 Påsksöndagen 2023

Apg 1: 12-14; Ps 27; 1 Pet 4: 13-16; Joh 17: 1-11a

Kära medkristna,

Den sjunde påsksöndagen har tre huvudbudskap i valet av läsningar ur den Heliga Skrift:

Det första: Att ha gemenskap som apostlarna i ständig bön är en bön vi delar med dem, och att Kristus vår Frälsare ”skall vara med oss alla dagar intill tidens slut,”  enligt Apostlagärningarna. Det är också vår tro.

Det andra: ”Gläd er att ni får dela lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras” (4:13), ur S:t Petrus’ första brev.

Och det tredje; ”Förhärliga nu mig hos dig Fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till” (17: 5), enligt Johannesevangeliet.

Med dessa budskap ska vi alltså kunna orientera oss som kristna i vår egen tid. Det ställer vissa krav på oss. Vi står inför frågor av moralisk art som kräver ett ställningstagande. 

Tidens stora frågor tvingar oss att söka svaret hos Kristus själv. Men hur gör vi det? Ingen av oss kan tolka Skriften själv. Alla kan ändå samtidigt säga vad de tycker eller tror om sådana områden som dödshjälp, föräldraskap genom annan kvinna än modern till  barnet, upplevelser som ställer frågan om mänsklig identitet, man eller kvinna, det sjunkande antalet nya barn i hela västvärlden, i Sverige och ännu lägre i Italien, och klimatångesten som grundläggande samsyn i samhället. Av dessa frågor är kanske de låga födelsetalen svårast att förstå och förklara. Förändrad livsstil, förändrad kristen tro!

Vad betyder då Frälsarens egna ord att ”vara med oss alla dagar intill tidens slut” och hur förstår vi  apostelns jublande glädje över att ”få dela Frälsarens lidanden”?

I hela vår historia har vi som kristna, och med oss judendomen, respekterat naturlagen och Skriftens undervisning om sexualiteten hos människan som fruktbärande i nytt mänskligt liv. Gud är källan till hela Skapelsen, också livet, livet för mannen och kvinnan. 

Vad säger då tidens anda om samliv mellan personer av samma kön? För att godkänna det, och till och med främja det, måste man hävda att förändringar kan ske inom det befruktade mänskliga ägget som avviker från den naturliga utvecklingen till man eller kvinna. Det blir en fråga om sannolikhet, inte visshet. Man hävdar och hänvisar till vetenskap.

Frågan om livets uppkomst i universum är redan en fråga om sannolikhet, inte visshet. När allt detta blir diskussionsämnen utan tydliga svar, måste man lämna Skriftens, Bibelns, påståenden åt sidan, med viss respekt, men utan att erkänna dem som sanningar. Bibelns tidigare totala auktoritet som uttryck för den gudomliga lagen är idag ifrågasatt. Men är det ett slutgiltigt svar? Många menar det.

Inom evangeliska frikyrkan diskuterar man nu om församlingarna ska ta emot samkönade par som medlemmar i sitt samfund. Det är för frikyrkan en svår och splittrande fråga. De tror, som vi, att ”Kristus skall vara med dem till tidens slut”.

Men innebär det att Frälsaren nu har ändrat sin undervisning? Det blir en stridsfråga som slutar i ett otillfredsställande godkännande. De kan inte vara eniga. De anser sig moraliskt skyldiga att ta ställning för par som omvärderat sin identitet och omfamna dem som trossyskon.   

För Kyrkan kan den situationen inte inträffa. Man är medlem i Kyrkan genom sitt dop och vad som sedan kan hända med den sexuella identiteten påverkar det sakramentala livet, som saknas i frikyrkan, men inte  medlemskapet i Kyrkan och i församlingens gemenskap. Man förblir alltid ett barn till Gud i Kyrkan. Men, och det är viktigt, Guds barn är skapat efter naturlagen och som avbild av Skaparen. Människan står under naturlagen och inte över den.

Även om teorier om genetisk utveckling för människan kan diskuteras, kan de inte förändra  Skriftens uttalanden som sanna och tydliga. Situationen som troende medlemmar är alltså helt olika i de evangeliska frikyrkorna, som inte har det apostoliska prästämbetet, och i den universella Kyrkan. Orden ”Kristus är med oss till tidens slut” är alltså sanna och kan inte innebära att Frälsaren själv ändrar sin undervisning om människan och hennes väg till den slutliga frälsningen och till köttets uppståndelse på den Yttersta dagen av denna Skapelse.  Splittring förblindar.

Sanningen är det enda som kan befria oss ur vårt tillstånd som Guds älskade avbilder som ändå förnekat Honom som sin Gud och Frälsare. Hur finner vi sanningen och hur tar vi den till oss, är den stora frågan, den som blir en ödesfråga. Förkastar vi på nytt Gud är vi förlorade.

Om det finns ett allmänmänskligt brott, så är det detta. Människan är en dåre som kastar bort frälsningens gåva!

Om människan, och de troende gemenskaperna, ifrågasätter sanningen, har hon börjat en vandring som leder bort från det yttersta målet i Gud och blir skyldig till sin egen undergång. Lyssnar hon inte på profeterna får hon betala med sitt liv.

Vi kan se tecknen på denna olyckliga utveckling i talet om den mänskliga sexualiteten och den olagliga frihet den tar sig. Människorna undviker mer och mer föräldaskapet och samhällena kan inte bära sig själva. Sex utan barn, hund i stället för barn, ensamhet i stället  för gemenskap och lycka, är vår tids tecken. Man kan bo fint och köra bil och resa utomlands på semester. Men man har inte lust med livet, med flera barn och familj. Mot dessa tecken måste vi sätta den sjunde påsksöndagens tre huvudbudskap:

För det första: Att ha gemenskap som apostlarna i ständig bön är en bön vi delar med dem, att Kristus vår Frälsare ”skall vara med oss alla dagar intill tidens slut.”

För det andra: ”Gläd er att ni får dela lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras” (4:13).

Och för det tredje: ”Förhärliga nu mig hos dig Fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till” (17: 5).

Låt oss bekänna tron och leva i ständig bön. Låt oss be för varandra och för barnen, som är framtiden. Låt oss vara Livets profeter. Hoppet överger oss aldrig. Amen.

                                                                                              diakon Göran Fäldt