Predikningar

Under de sju sista dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i mor­gon ur Mat­teus. Resten av dagarna ur Lu­kas evangelium. Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. Det skymtar fram när Rut och Rachav nämns, vilka inte var av israelitisk släkt.

En ofruktsam kvinna skall, enligt profeten, bli moder till många barn. Hon måste vidga ut platsen för sin hydda, förlänga tältli­nor­na och göra tältpluggarna fastare. Hon skall utbreda sig bå­de åt höger och vänster, hon skall ta hedningars länder i be­sitt­ning. Hon uppmanas att jubla och ropa av fröjd. – Vem är det profeten talar om? Orden är först riktade till det förskjutna folket i Babylon, som genom sin deportation liknas vid en ”änka”, men nu skall få återvända.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teolo­gin skall se­nare precisera och säga att han tillåter och använder så­dant, men inte direkt ”skapar” det. En gång skall han hålla dom. ”För mig skall alla knän böja sig”. Paulus skall långt senare använda ordet som bekännelse till Kristus, Herren.

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drab­ba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk ska­­ra”. De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger men inte gör. Denna kvarleva lever både i lyssnande, lydnad och förtröstan. Därför hål­ler de också ut.

Hoppet som inte kommer på skam. ”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Bå­de na­tu­rens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dräne­rar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de äls­ka­de adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och råd­löshet be­höver den motmedicin som stavas hopp.

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Vi har hört profeten Daniel vittna om Människosonen, vars rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas. Så sker något annorlunda. ”En som liknade en män­ni­skoson” förs fram inför den Högste. ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt väl­de och hans rike skall inte förstö­ras”.

Daniel uttrycker domen för den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­gare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland döms de redan un­der sin livstid. Men till slut på den ytter­sta da­gen.