Predikningar

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön.

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus har förut­sagt för­räde­ri­et. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är, utan låter Johannes göra det. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i stilla veckan. Den kallas också stora veckan. Den innehåller allt, både det lägsta och det högsta i människans liv. Jesus rider in till sitt lidande. Ändå blir det ett trium­feran­de intåg. Folket stämmer upp den mes­sianska kungs­sång­en ur Psaltaren 118. Intå­get före­gri­per hans seger och påskens triumf. I mässan skall vi höra hur intåget blev en väg till lidande och kor­s. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser hans seger över mörk­ret.

Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka sin gudomliga plan. Och inte bara uttrycka. Kajafas blir red­ska­pet för att planen genomförs. ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Vår tids martyrer bekräftar samma sanning. De tre män­nen åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit stäl­la upp. Med stort mod bekände de sanningen: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgu­dar”.