Predikningar

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska och idyllis­ka fär­ger. De ge­nerationer som sökte frihet och oberoende fnyste. Vem vill vara ett får i en flock? Idag skakar man nog bara på huvudet. Men bilden av den oberoende och fria män­niskan, hål­ler inte den på att krackele­ra? Klarar männi­skan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

Lukas berättar om ett skede där kyrkan fick vara i fred, byggas upp och växa till ”genom den heliga Andens tröst och stöd”. Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar den förlama­de Aineas och uppväcker änkan Tabita (grek. Dorkas) från de döda. Jesu kraft fortsätter i den apostoliska kyrkan genom tecken och un­der. Det är genom den helige Ande.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå utan att någon vägleder honom?

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­déen och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika budskapet. Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om ”utsidan”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad. Den som tror på Jesus beskrivs som Fa­derns gåva till Sonen.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus vad de anat, men inte förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Fa­derns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

Att bli tagen i tjänst. Ett varmt och tilldragande ljus lyser över fiskafänget vid Tiberias­sjön. Evangelis­ten Jo­hannes berättar i skenet av det klara morgonlju­set. Petrus och sex andra lärjungar har fiskat hela natten utan att få någonting. När de närmar sig stranden ser de Je­sus stå där, men de känner inte igen honom. Han frå­gar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tids­angivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de fram­me – ”med ens”. Detaljen visar att Jesus är Herre över tiden. Hans är ”tiden och tidevarven”, Alfa och Omega, som vi på­min­­­des om när påsk­ljuset ristades.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.