Predikningar

”När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är” – Jesu ord! Vi har hört så mycket om honom – det vi hört fyller oss med glädje – ja, allt vi hört fyller oss med häpnad och förundran. Några sa: ”Ingen människa har talat så som han!” Hur ofta har vi inte tänkt just detta? Står vi inte där så ofta och bara inte vet vad vi ska förstå av det, vad vi ska ta med oss timme för timme, dag för dag, år efter år?

Kära bröder och systrar, Församlingen av kristna är redan den en läkande och helande gemenskap, och den måste därför hela tiden upptäcka sitt eget uppdrag. Den är kallad att ta emot andra människor i Jesu namn! Den är också, liksom Herren själv, en sökande herde. Var finns Guds barn ute i världen, särskilt de som inte ens vet att de är Guds barn? Låt oss söka upp dem! Låt oss glädja oss över att återfinna dem! De var borta, men aldrig förlorade!

Kära bröder och systrar i fastetidens början, Vi tackar Gud på ett särskilt sätt i fastetiden. Han ger oss på nytt nåd till att upptäcka honom och hans närvaro som aldrig upphör eller sviker i livet. Sättet att återvända till Gud kan vara olika för var och en. Några vill stanna upp inför vissa ord i Bibeln och dra nytta av den sanning de uttrycker. Andra vill ta upp andaktsformer de känner till och som de minns. Många vill söka sig till eukaristin oftare, kanske förbereda en uppriktigare bikt.

Kära kristna, Det var inte så länge sedan vi här firade det kristna dopet. Vi fick en syster till i vår gemenskap. Efter dopet i Ande och vatten fick hon den vita dräkten, tecknet på hennes själs renhet inför Gud, och ett tänt ljus, tecknet på Kristus. Alla dop är ett frambärande av en människa, liten eller stor, flicka eller pojke, inför Gud. I tro och tillit anförtror familjen och församlingen barnet i Guds händer. Vad som än sedan ska hända i livet finns en väg som leder till himlen. Den som är döpt väljer den rätta vägen, den som inte vill bli döpt måste gå en annan väg. Den vägen är en mörk väg och de som vandrar den är inte lyckliga.

”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse… ” Det stycke Jesus får läsa ur profeten Jesaja är av sådant slag att det griper in i allas liv med omedelbar verkan. Profeten Jesaja förkunnar ett glädjebud för de fattiga och lovar en tid av helande för de svåraste handikappen, blindhet, fångenskap och förtryck. Jesajas ord blir med Jesu framträdande i den lokala judiska församlingen plötsligt dagsaktuella. Jesu läsning och hela hans predikan är samtidigt en del av synagogans ordinarie sabbatsfirande som samlar folket. Mitt i gemenskapen med Gud talas det alltså om mycket jordiska ting.

Jesus framträder i dagens Lukasevangelium i den profetiska traditionen. Han reser sig i synagogan och läser ur boken Jesaja och undervisar om de orden. Han var en bra predikant för folket gillade hans ord och kände sig upplyfta. Esra och Nehemja var profeter och lärare för alla i det judiska folket som återvänt till Israel efter fångenskapen i Babylon. De hade med sig så många andra intryck från en annan kultur och en annan religion att de andliga ledarna måste börja undervisa från grunden. Därför ställde sig prästen Esra mitt på torget och öppnande bokrullarna och läste ur Skrifterna. Man byggde en särskild estrad åt honom så att han skulle stå högre än folket och så att de som var mogna kunde höra honom.

Kära kristna, Vi kan verkligen glädja oss, som Paulus säger, eftersom ”Jesu Kristi Gud och Fader har välsignat oss med den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”. Vi är välsignade genom att vi tror, inte på vad som helst eller vem som helst, utan på Honom som aldrig lämnade sin evighet men ändå enligt en evig och gudomlig plan blev människa. Alltså är det först och främst en välsignelse att vara människa. Sedan är det en ännu större välsignelse att tillhöra Jesus.

Att hedra någon, en högt uppsatt person, att samlas bara för denna enda sak att visa sin respekt och tacksamhet, binder också människor samman. Det är kanske det som är själva meningen med högtider till någons ära: det skapar gemenskap, människor får upptäcka att de delar en upplevelse – och frukten av en sådan återkommande händelse är en växande ömsesidig sympati. Sympati föder vänskap, vänskap förbereder goda handlingar, ger välsignelser. ”Herren välsignar dig och beskyddar dig”(4 Mos 6:24) – ja, Herrens ord till Mose, talar också till oss.

Måste man vara martyr för att vara kristen? Hur blir man martyr? Det kanske inte är den första frågan man ställer sig dagen efter Juldagen då Jesu födelse firas. Men ”Jag sänder er som får in bland vargar”, säger Jesus till sina lärjungar i evangelieläsningen bara en dag senare. Ja, redan det antyder att många av hans efterföljare skulle bli martyrer, och Stefanos är vad vi vet den förste, vi kallar honom därför ”protomartyren”, den som är först och visar vägen.

Påven Franciskus brukar uppmana de troende att då och då bara ställa sig framför ett kors och betrakta det länge. Vill vi se Jesus måste vi också se korset. Helgonet vi minns i dag valde korset som sitt identitetsnamn. Inte bara se korset utan vara det. Vara av korset! Av fri vilja lida med den korsfäste! Det är för världen en dårskap, men för de kallade och trogna en vishet.