Predikningar

Att invänta glädjen. Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare. Det är kanske det största som Jesus säger till sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. I dem som ger sitt liv för sina vänner fortsätter Kristi kärlek att brinna. Kyrkans kallelse är att förlänga Kristi verk.

Hoppas på Gud. Kristi himmelsfärds dag lyser av jubel och fullbordan. Kristus åter­vänder till Fadern efter fullbordat verk. Dagens liturgi strålar av sublim skön­het. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som vi med hela skapelsen suc­kar under. Kristi himmelsfärd sätter sigill på hela hans liv och gärning. Den bekräftar vad han gjor­de genom märkliga tecken och under. Han mättade hungrande och botade sjuka, han för­lät synder och drev ut demoner, han visade sin makt över vindar och vågor, och till slut över djävul och död. Det är vår tro, den stadiga grunden för vårt hopp.

Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Retoriskt skickligt knyter han an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en bör­jan får han deras öra. Han citerar några av deras egna skal­der: ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till.” De bejakar att Gud är större än att kunna rymmas i tem­pel byggda av män­niskohand. Men Paulus fortsätter och säger att människan nu måste om­vän­­da sig. Alla skall en dag dömas genom en man som har upp­stått från de döda.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, i dess inner­sta ut­rymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger till Gud, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men framför allt sjunga om Guds väldiga gärningar. Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren blir förskräckt men kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter pisk­rappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

I början av Europas evangelisering möter vi i Filippi i Makedonien en frimodig och drif­tig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruk­tiga. När hon lyssnade på förkunnelsen ”öppnade Herren hennes hjär­ta så att hon tog till sig det som Paulus sade”. Det är ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan An­den för­­­blir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som dragits till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.

Kärlek – glädje – vänskap. Redan orden i evangeliet väcker något till liv i själen. Budet om att älska varandra tycks va­ra mera en gåva än ett krav. Samme Johannes säger i andra läsningen: ”Låt oss älska varandra, ty kärleken kom­mer från Gud.” Att älska varandra är som att dricka ur en över­flödande bäga­re. Redan orden är som ett välsmakande vin: kärlek, glädje, vänskap.