Predikningar

Denna vecka hör vi ur Mackabeerböckerna, som berättar om den reli­gionsförföljelse som bröt ut med Antiochos IV Epifa­nes år 175 f.Kr. Han genomdrev en brutal tvångshellenisering som skulle förinta juden­domen som religion. Under dödshot för­bjöds omskärelse, sabbatsfiran­de, högtider och templets offer. Bokrullar med Mose lag brändes. Mitt i templet placerades ett offeraltare åt Zeus, den van­helgande skändlig­he­ten, som vi hör om i Nya Testamentet (Matt 24:15).

Gå in till glädjen hos din Herre! Kan målet för människans liv formuleras vackrare? Gå in till glädjen hos din Herre! Det var lönen för två av tjänarna i liknelsen. Vad kan vara lyckligare att få höra, när våra liv en gång skall summeras och få sin dom? Doma­ren, vår Herre Jesus Kristus, vill ingenting hög­­­re än att få ge sina tjäna­re den lönen. Han är själv smord med gläd­jens olja, han hade sin glädje i att göra Faderns vilja, och han vill göra sina tjänare delaktiga i samma glädje. Under slutet av kyrkoåret riktar Kyr­kan vår blick mot det yttersta, döden, domen och det eviga livet. Slutmålet beskrivs som en gläd­je att gå in i, en tillvaro och ett rum som är fyllt av glädje: Gå in till glädjen hos din Herre!

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ond­skan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Det är en profetia om vad Guds Ord gjorde när det föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Redan som ung flicka kom den heliga Gertrud till cisterciensklost­ret i Helfta, där hon genomgick grundliga studier särskilt i littera­tur och fi­losofi. Hon påverkades av abbedissan Gertrud av Hac­ke­born och hennes syster Mechthild, som båda räknas som me­deltidens stora kvinnliga mystiker. Den heliga Gertrud blev själv nunna, genomgick en omvän­del­se och skrev ner si­na erfarenheter. Hon älskade liturgin, särskilt den heliga eukaris­tin och hade en särskild kärlek till Jesu heliga hjär­ta. Hon räknas som Tysklands största mystiker.

Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron menings­lös. Världs­historiens stora och små skurkar måste få sin dom. Det vore absurt om bödlar och deras offer bara skulle möta var­andra i evigheten utan en föregående dom. ”Domen blir hård över höga herrar. Sträng granskning väntar denna världens sto­ra.”

Benedictus hänvisar till tjänaren i evangeliet när han beskriver bro­dern på öd­mjukhetens väg. Denne har blivit fri nog att bejaka ock­så ”allt som är vär­de­löst och uselt” utan att knota. ”Vi har ba­ra gjort vad vi är skyl­diga att göra.” Må vi be om nåden att upptäcka kraften och friheten i denna håll­ning.

Den eviga glädjens olja. Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jung­frur­na. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna lik­nelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinn­an­de fack­lor. På andra sidan fem för­tvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har må­lat, diktat och sjungit om dessa unga flic­kor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få till­träde till bröl­lops­festen får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”San­ner­ligen, jag kän­ner er in­te”. Hur skall man då förklara att lik­nelsen blivit så ofta avbil­dad, ja äls­kad? Guds folk vet att det behöver på­min­­nas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora gläd­jen.

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. Den lyser fram när han som katekumen delar sin mantel med en frysande och fat­tig tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.