Predikan 10 augusti 2024, S. Laurentius, diakon och martyr
2 Kor 9: 6-10; Ps 112: 1-2, 5-9; Joh 12: 24-26
Kära bröder och systrar,
Det var påven Sixtus II – också han martyr (258) – som kallade den vördade diakonen Laurentius till Rom från Toledo i Spanien för att ägna sina krafter och Kyrkans medel åt de fattiga och mest behövande. Ett av de märkligaste kännetecknen på de kristnas liv och engagemang under denna fornkyrkliga tid var just barmhärtighetsgärningar mot fattiga och sjuka människor. Synen på varje människas värdighet som har karaktäriserat själv förkunnelsen av evangeliet och missionen till alla folk har överallt uppfattats som en nyhet, något man aldrig tänkt på. Man kan se effekten av den kristna synen på medmänniskan i de många kyrkor som fått namnet S:t Lars eller Laurentius och i hur älskat namnet Lars alltid varit i vårt land.
Flera påvar har också på eget initiativ använt personliga egendomar, ofta arv, för att hjälpa de mest utsatta och mest sårbara människorna med i alla fall skyddade platser, kläder och matutdelning. Gregorius den Store är kanske den förste påve som på alla sätt och med alla medel levt upp till Jesu ord om skyldigheten mot de allra minsta av hans bröder: ”Det ni har gjort för dem har ni gjort för mig!”
Man kan kanske härleda den katolska kyrkans hela karitativa verk och syn på de fattiga som människor vars värdighet inte får urholkas eller förträngas ur det kristna medvetandet om mänsklig solidaritet till verkliga helgon som Laurentius och Gregorius den Store. Det är inte bara en fråga om pengar. Det handlar om inställningen, attityden, men också offerviljan.
Än i dag utgör deras exempel en påminnelse om Jesu egen kärlek till de fattiga och behövande. I deras efterföljd kan tusentals kristna räknas som lika engagerade och självuppoffrande gentemot de fattigaste – ja, det är ofta dessa många anonyma kristna som ger det starkaste vittnesbördet om Jesus.
Laurentius blev särskilt känd för sitt outtröttliga arbete för dessa de fattigaste av bröder och systrar och för sin generositet med sig själv, sin tid och sin omtanke. Att han aldrig glömts bort bevisas av hans plats i mässans kanonbön där han nämns efter Petrus och Paulus.
Kejsar Konstantin lät också uppföra en basilika över hans grav, en av Roms sju vallfärdskyrkor, San Lorenzo in Damaso.
Laurentius var den siste av Roms sju diakoner som blev avrättade för sin kristna bekännelse. Efter dessa många martyrers död under mitten av 200-talet tilltog förföljelserna än våldsammare och ledde till planerna på en lag i hela kejsardömet som skulle garantera fullständig religionsfrihet för alla. Det blev Konstantins berömda Edikt i Milano 313. Efter detta storslagna politiska beslut upphörde förföljelserna helt. I dag ser vi på många håll i världen och här hemma att religionsfriheten glöms bort och förföljelser biter sig fast med fasansväckande resultat. Laurentius exempel och föredöme behövs igen, omedelbart och med kraft!
Det är viktigt att fortsätta tro att fattigdomens gissel över hela jorden en gång ska få släppa sitt tag om människor som lider under omänskliga förhållanden. Men hur ska det kunna ske? Påven Franciskus uppmanar i sin skrift Evangeliets glädje att kyrkan på nytt måste gå ut i världen med Jesu kärlek och barmhärtighet som kyrkans viktigaste budskap – kyrkan måste sluta tänka på sin egen trygghet och sina existerande strukturer för att gå ut i samhällenas marginaler, till dem som inte längre räknas till samhället. För Kyrkan finns inga ”värdelösa”!
Hur ska vi alltså trovärdigt förkunna budskapet? Vad ska vi förkunna? Flera gånger de sista veckorna har Jesus undervisat oss om Livets bröd i mässans ordsgudstjänst och genom predikningarna.
Det han säger måste vara vägledande för hela missionen: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. Vi måste vara Jesu vittnen för något annat hopp finns inte, vi måste vara beredda att ge våra liv, reserverar vi oss har vi förlorat saltet och ljuset över tillvaron bleknar.
Laurentius gav sitt liv för denna hoppingivande förkunnelse och det är säkert därför han är så älskad och vördad i Kyrkan av alla. Han var ansvarig för Kyrkans ekonomi i Rom och myndigheterna ville komma över dessa gömda skatter. När man bad Laurentius att föra dem till skattkammaren tog han dem till de fattiga och sade: ”här är Kyrkans rikedomar”. Då hade han redan delat ut allt till dem som allmosor under lång tid.
Augustinus skulle senare säga om honom: ”Laurentius var en diakon i kyrkan i Rom. Där förmedlade han Kristi dyrbara blod; där utgöt han för Kristi namns skull sitt eget blod”.
Själv skattade han sig lycklig över att få utföra denna tjänst. När han brändes på glödande järngaller ropade han: ”Nu är min glädje fullkomlig, ty jag har fått bli en Kristi offergåva”. Amen.
diakon Göran Fäldt
