Predikningar

Daniel ser vad som väntar den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­ga­re tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Hans knän slår mot varandra.

Profeten Daniel tolkar en dröm som kung Nebukadnessar har haft. Den­ne har sett en enorm bildstod som symboliserar historien med dess då kända stormaktsriken. Men det ena riket efter det andra skall falla. Också Jeru­sa­lems tempel skall brytas ner enligt Jesu ord i evangeliet, sten på sten.

Den slutliga domen, fruktad och ändå efterlängtad. Kontrasten kan knappast vara större än mellan den värld vi lever i och den dag vi firar – Kristus Konungens högtid. Den omgivande världen, fångad och förvirrad av en mängd av­gudar och mak­ter, kollektbönen kallade det ”tomhetens välde”, och mitt i denna värld ett helt annat rike, be­friat från främman­de makter genom dess Herre som återställt och nyska­pat allt, ”världs­­­­all­tets konung”. Kontras­ten blir ännu större när vi hör dagens evangelium om den yttersta domen. Hur många, ens bland de kristna, tror att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda? Och ändå kan människan inte sluta att ropa efter det ”rättvisans, fredens och kärlekens rike”, som vi snart skall besjunga vid altaret. Kon­tras­­­­ten är alltså inte total.

Denna vecka har den första läsningen hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi hur kung Antiochos IV dör i förtvivlan över sina över­grepp på Guds tem­pel i Jerusalem. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skriva­re. En påminnelse om att den världsliga makten ytterst har sin makt från Gud och inte får tro sig själv vara Gud.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, grun­dade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några me­nar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid den­na tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­de folks invasio­ner. Det liknar mycket vår egen tid. Var tiden inne när Mattathias med egna ögon såg avfallet och greps av ”helig iver”? Han grep till vapen. Han kunde hänvisa till hur Pinechas ha­de gripit till våld när folket avfallit under Mose tid (4 Mos 25).

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet. Modern till de sju söner under Mackabeertiden, som gav sina liv i trohet mot lagens bud, vitt­nar om samma kärlek. Hon stö­der sina barn när de brutalt mör­das för sin tro.

Dagens Mariafest fick sin prägel av det apokryfa Jakobs Proto­evange­lium. Det berättar om hur Maria som barn för­des till temp­let för att där bere­das att bli Mes­sias moder, men också att följa sin Sons överlåtelse och offer av sitt liv. Hon kände säkert till den nittioårige Elasars offer, när han vägra­de att äta det förbjudna svinköttet. Några av hans vän­ner hade anpas­sat sig. De er­bjuder honom att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta. Också vän­ner kan svika. Men Elasar väg­­rar och är trogen till slutet.