Esztergom-basilikan, moderkyrkan för ursätet Esztergom-Budapest, ligger över floden Donau i Ungern. (foto: RuslanKphoto / Shutterstock)

God eftermiddag och ett stort tack till Donauinstitutet för den vänliga inbjudan.

De olika aspekterna av den pågående kulturella och demografiska krisen har redan utforskats på ett briljant sätt av tidigare talare, så jag skulle vilja ta en annan vinkel för att bidra till samtalet – den om min erfarenhet på plats som journalist som bevakar Europa för EWTN. Mitt katolska perspektiv på dagens värld gör att jag kan observera både de djupa utmaningar vi står inför och de överraskande tecken på förnyelse som redan framträder.

Misslyckandet med överföring inom familjen

Jonathan Price har just betonat att populism – precis som alla andra politiska doktriner – inte kan ersätta pietàs, inte kan ersätta transcendens, för att främja återkomsten av en verkligt fruktbar civilisation. Vad jag har observerat i min rapportering är att den inneboende skönheten i en religions principer – dess intellektuella rikedom, dess djup och dess övertygelsekraft – inte i sig är tillräcklig för att säkra dess överlevnad eller avgöra dess sociala framgång.

Ur samhällelig synvinkel är religion först och främst en nedärvd kultur. Familjekulturen är den väsentliga matrisen för överföring av tro. Och det är just på detta område som kristna – särskilt katoliker – för närvarande är minst framgångsrika i Europa.

Jag kommer att hänvisa till Frankrike flera gånger under denna korta presentation, eftersom landet är en särskilt övertygande fallstudie för att förstå de frågor som står på spel och de faktorer som ska beaktas när man utvecklar långsiktiga strategier. Frankrike är en symbol för familjens sammanbrott, avkristnandet och den snabba spridningen av islam.

En nyligen genomförd studie från det franska nationella institutet för statistik och ekonomiska studier visade i själva verket att överföringshastigheten för islam från generation till generation är 91 procent, 84 procent för judar och endast 67 procent för katoliker.

Samma dynamik kan observeras i hela Västeuropa, med några få undantag som Portugal, som fortfarande har en ganska stark smittspridning inom familjen. Men även Italien, som alltid har utmärkt sig på detta område och hade stått emot avkristning ganska bra fram till det senaste decenniet, har upplevt en spektakulär omvälvning efter covid-19, med en minskning av religionsutövningen med 25 % bara mellan 2020 och 2022. Detta har avslöjat bräckligheten i landets religiösa grundvalar.

Däremot är smittspridningen betydligt högre bland de mest observanta katolska familjerna – särskilt de så kallade "Trad-katolikerna". Detta tyder på att kristendomens överlevnad i Europa sannolikt kommer att vara beroende av familjer som medvetet vårdar, odlar och skyddar sin tro.

Den paradoxala effekten av en överlevnadslogik

Å ena sidan konfronteras vi med alarmerande uppgifter: icke-religiösa individer och muslimer kan snart utgöra majoriteten i Europa – en kontinent vars själva grundvalar är oskiljaktiga från kristendomen.

Å andra sidan verkar denna aldrig tidigare skådade utmaning väcka ett slags existentiell reflex hos många européer. En "överlevnadslogik" håller på att utlösas av den växande medvetenheten om att man blir en kulturell och andlig minoritet i sina förfäders land. Och detta ger upphov till en ganska oväntad förnyelse av tron.

Vi bevittnar tecken på religiöst uppvaknande just på de platser som en gång ansågs vara bastioner för sekulär progressivism. Sverige, Norge och Frankrike – nationer som länge gått i bräschen för avkristning – upplever nu ett förnyat intresse för kristendomen, och i synnerhet traditionell katolicism.

Även om detta är en mycket ny trend och det fortfarande är ont om heltäckande siffror, är förändringen omisskännlig för dem som har förstahandserfarenhet på fältet.

I Norge är detta inte ett helt nytt fenomen: Data från en statlig statistikbyrå har avslöjat att registrerade katoliker har ökat från 95 000 år 2015 till över 160 000 år 2019. Och denna ökning kan inte bara tillskrivas invandring – ofta polsk eller litauisk – utan inkluderar ett anmärkningsvärt antal unga lokalbefolkningen som söker en djupare mening med sina liv.

En nyckelfaktor bakom denna förändring är naturligtvis islams närvaro i Europa. Dess synlighet får många unga människor med kristen härkomst att ompröva sin egen religiösa identitet. Detta fenomen återspeglas i framgången för traditionella kristna initiativ som kräver andlig och till och med fysisk stränghet – som Andra Mosebok 90, en fasteutmaning som är utformad för män och som främjar en mycket asketisk livsstil.

Ett annat exempel är pingstens pilgrimsfärd från Paris till Chartres, som drar tusentals anhängare av den traditionella latinska mässan. Med nästan 20 000 deltagare årligen har pilgrimsleden vuxit så snabbt att många ansökningar nu avslås av säkerhetsskäl.

Vi ser också en ökning av fastefirandet, särskilt på sociala medier. Vi kunde till exempel se otaliga influencers som stolt visade upp korset i pannan på askonsdagen. Många rapporter noterade att kyrkor över hela Frankrike var helt fullsatta den dagen – vilket var ett fenomen utan motstycke.

Detta ökade deltagande är tydligt kopplat till den ökade synligheten för Ramadan i offentligheten. Unga katoliker känner också ett behov av att göra sin tro mer synlig. Om de är kristna vill de att det ska synas. De förkastar ljumhet. Och denna önskan om djärva andliga uttryck är unik för den här uppväxande generationen.

Lika talande är ökningen av vuxendop bland 18- till 24-åringar i Frankrike. Enligt den senaste officiella statistiken ökade antalet dop med 28 % under 2023 och med över 30 % under 2024, med nya rekord som förväntas i år. Inför påsken förra året intervjuade jag fader Ramzi Saadé, en libanesisk präst som ansvarar för katekumener som är före detta muslimska konvertiter till kristendomen i Parisregionen. Han förklarade att många konverterar i hemlighet på grund av rädsla för repressalier från sina familjer, vilket innebär att officiella siffror underskattar den verkliga trenden. Men han uppskattar att nästan 20 procent av de nydöpta i Paris varje år är av islamiskt ursprung.

Denna mycket snabba utveckling, som främst berör unga människor, visar att sociologiska förutsägelser om kristendomens nedgång i Europa, hur alarmerande och sannolika de än må vara, inte är säkra och slutgiltiga. Trenden skulle också snabbt kunna vändas genom en senare återkomst av den traditionella tron – genom triptyken av transcendens, sammanhang och nödvändighet – som är så tilltalande för en allt större del av de unga européerna.

Utmaningen för familjer och ledare

En annan viktig punkt som bör tas upp är att människor i oproportionerligt hög grad dras till denna förnyade och mer rigorösa form av kristendom, som också är lättare att överföra mellan generationer. Däremot tenderar kvinnor att dras mer till "vänsterlutande" andliga alternativ som New Age-metoder eller nyhedniska rörelser som Wicca, som de ser som mer kompatibla med feministiska värderingar.

I många kvinnors medvetande idag är kristendomen nära förknippad med patriarkatet, konservatismen och historiskt förtryck. Men var och en som är bekant med kristenhetens historia vet att detta inte kunde vara längre från sanningen.

Forskare som Rodney Stark och den store franske historikern Régine Pernoud har visat att kristendomen spelade en grundläggande roll i kvinnans frigörelse under antiken. Särskilt under medeltiden åtnjöt kvinnor oöverträffad självständighet och inflytande, ägnade sig åt samma yrken som män och nådde till och med vuxen ålder tidigare än sina manliga motsvarigheter.

Det var renässansen och de borgerliga värderingarna under 1800-talet – ironiskt nog en period då kyrkans inflytande avtog – som begränsade kvinnorna till mer restriktiva roller och urholkade deras status. Långt ifrån att förtrycka kvinnor, har kristendomen historiskt sett fungerat som en kraft för deras värdighet och egenmakt.

Denna verklighet måste återerövras i den samtida diskursen. Kristna ledare, intellektuella och kulturella aktörer måste inse behovet av att erbjuda både män och kvinnor en övertygande vision av religiös tillhörighet. Utan detta kan familjens transmissionsdynamik inte återställas. Kristendomen hade en gång i tiden nycklarna till mänsklig blomstring för båda könen, utanför den moderna feminismen och dess marxistiska retorik eller den reaktionära "röda piller"-rörelsen. Kanske är det dags att återupptäcka – och omformulera – denna förlorade skatt.

Slutsats

Frågan är inte om tron är på väg tillbaka – det gör den redan. Den verkliga frågan är om våra västerländska samhällen, våra institutioner, är redo att välkomna den.

I detta avseende har medierna en avgörande roll att spela. Det är precis vad ett nätverk som EWTN strävar efter att göra: hjälpa till att forma en kultur som återigen kan upprätthålla kristet liv och kristna värderingar. I den meningen är jag övertygad om att kristendomen inte har sagt sitt sista ord.

Låt mig avsluta med en hänvisning till André Malraux, den berömde kulturministern under general de Gaulle. Det ofta citerade uttalandet – "det 21:a århundradet kommer att vara religiöst eller det kommer inte att vara det alls" – är sannolikt apokryfiskt, men det fångar essensen av en intressant teori av honom.

Även om Malraux själv inte var troende, förstod han att utan en gemensam känsla av transcendens och syfte är civilisationer benägna till självförstörelse. I ett brev från 1975 föreställde han sig det kommande århundradet som en tid då han skulle kunna bevittna "en stor andlig rörelse, förmodligen en metamorfos av kristendomen". Han jämförde denna potentiella förvandling med den som kristendomen själv genomgick under sina första århundraden.

Kan vi nu stå på randen till en sådan metamorfos? Den traditionella kristendomens växande dragningskraft bland unga européer, pilgrimsfärdernas återkomst och det förnyade intresset för katolska intellektuella och mystiska traditioner tyder alla på att något djupgående håller på att ta form.

Men om kristendomen ska återfå fotfästet måste den återupprätta familjeöverföringens företräde och återupptäcka en stark kollektiv religiös identitet. Andlig förnyelse måste åtföljas av strukturell förnyelse. Ingen av dessa uppmuntrande tendenser kommer att bära bestående frukt utan en solid återuppbyggnad av familjen.

Solène Tadié

Solène Tadié är Europakorrespondent för det nationella katolska registret. Hon är fransk-schweizisk och växte upp i Paris. Efter att ha tagit examen från Roma III University med en examen i journalistik började hon rapportera om Rom och Vatikanen för Aleteia. Hon började på L'Osservatore Romano 2015, där hon successivt arbetade för den franska sektionen och den italienska dagstidningens kultursidor. Hon har också samarbetat med flera fransktalande katolska medieorganisationer. Solène har en kandidatexamen i filosofi från det påvliga universitetet i Saint Thomas Aquinas, och nyligen översatt till franska (för Editions Salvator) Defending the Free Market: The Moral Case for a Free Economy av Acton Institutes Fr. Robert Sirico.

Till svenska, april 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Vad kyrkans hierarki inte förstår om unga katoliker

Läs också: Studie visar att katoliker nu är fler än anglikaner bland Gen Z i Storbritannien

Läs också: Lärdomar från de protestantiska kyrkornas nedgång