Rapporter om ekonomiska problem och sjunkande medlemsantal bland stora amerikanska samfund har blivit så vanliga att de ofta inte framkallar mycket mer än en axelryckning. Men då och då dyker det upp en rapport som förtjänar uppmärksamhet. En nyligen publicerad artikel i Religion News Service ger nyttig insikt om varför "protestantiska samfund förlorar medlemmar, särskilt episkopala, presbyterianska, metodistiska och andra historiska huvudgrupper", inklusive Southern Baptist Convention. Inkluderandet av SBC är betydelsefullt eftersom SBC, till skillnad från de andra samfunden, som "har drabbats av schismer när de rört sig i mer progressiva riktningar", är teologiskt konservativt. Konservativa kristna bör lägga märke till detta.

Artikeln innehåller ironiskt nog ett fotografi av två queera präster. Om man någonsin velat göra kyrkans budskap föråldrat och hennes existens meningslös, skulle det tyckas vara ett utmärkt sätt att göra det på genom att anta queerhet. Queerteori är det perfekta verktyget för att krossa alla "förtryckande" dogmer eller anspråk på transcendent sanning. Men om kyrkan inte har någon sanning att förkunna, varför finns hon då? Eller, mer tillspetsat, varför skulle någon bry sig om henne? H. Richard Niebuhr sammanfattade på ett träffande sätt den liberala protestantismens irrelevans: "En Gud utan vrede förde människor utan synd till ett rike utan dom genom en Kristus utan kors." Och ändå verkar även det ganska robust jämfört med den queera Jesus och ett evangelium som inte har något annat syfte än att fördöma traditionell kristendom och bejaka autonoma individers flytande identiteter.

En orsak till att kyrkorna dör är att Guds sanning dog i så många av dem för många år sedan. Vi lever bara i en tid då räntebetalningarna har förfallit.

Nedskärningarna i den administrativa strukturen för dessa samfund ser ut att bli snabba och skarpa. Men det ger en antydan om ett annat problem i den amerikanska kristendomen: en decennier lång smygande prioritering av kyrkliga organ över lokal församlingstjänst. Att följa pengarna är ett bra sätt att se vem och vad en organisation anser vara viktigast. Överbetalda förvaltningsmyndigheter är ett bra exempel på detta. Nu är detta inte ett monopol för den liberala huvudfåran. I den konservativa presbyterianska världen finns det samfund där byråchefer tjänar över 300 000 dollar, vanligtvis mycket mer än den genomsnittlige församlingen eller till och med de mest välbetalda ministrarna. Ändå är det predikanterna som predikar varje vecka och gör arbetet i främsta ledet.

Ralph McInerny sa att när en idrottstränare får mer betalt än de bästa professorerna på ett universitet är det något som är djupt fel. Denna princip gäller även för valörer. Andra samfund – konservativa, ortodoxa samfund – som ännu inte står inför samma kris bör lära sig av detta. SBC:s vedermödor visar att problemet med kyrkans förfall inte är begränsat till dem som förnekar uppståndelsen eller väljer sina egna föredragna pronomen för Gud. Kanske har det lika mycket att göra med prioriteringar som med ortodoxi.

Det budskapet verkar gå hem hos åtminstone en del av det ledande ledarskapet som ser mer gräsrotsorganisering på församlingsnivå som en del av lösningen. Och de noterar med rätta en växande antiinstitutionell dimension i den moderna amerikanska kulturen. Scott Thumma, meddirektör för Hartford Institute for Religion Research, kommenterar att "organiserad religion" inte tilltalar många i dag, men att "det finns människor som fortfarande är intresserade av andlighet, någon sorts samling kring något högre än dem själva, men inte i dessa speciella former".

Häri ligger det djupaste problemet som kyrkorna står inför: separationen av "andlighet" från kristen tro och praxis, två saker som bara kan ske när de är förankrade i ett kyrkligt sammanhang. Under de senaste åren har det höjts uppmaningar till en återförtrollning av världen, uppmaningar som ser våra samtida sjukdomar, vare sig det gäller moral, identitet eller mening i allmänhet, som ett resultat av den prosaiska värld av instrumentellt förnuft som formar så mycket av vårt kulturella landskap. Jag sympatiserar med detta till en viss gräns: Världen är mer än atomer, och livet är mer än en biologisk process, lika säkert som taket på Sixtinska kapellet är mer än färg som stänkts på gips.

Och ändå är det inte samma sak att se metafysiskt djup i den här världen som att se sanningen i den här världen. Baals profeter levde i en förtrollad värld, och det räddade dem inte. Medium och astrologer lever i en förtrollad värld, och ändå erbjuder de inget annat än nonsens till sin kundkrets. Om förtrollning helt enkelt innebär att se världen som en mer mystisk plats, är den värdelös som idé. Mer tillspetsat kan man säga att kristendomen står till doms över och i opposition till alla förtrollningar utom sina egna, och den kraft genom vilken detta görs till verklighet är den institutionella kyrkan. Att lämna kyrkan för ospecifika andligheter är inte uppmuntrande. Mer troligt är att det bara är ännu en manifestation av det terapeutiska samhällets bedrägliga svar på det mänskliga begäret efter mening.

Artikeln i Religion News Service är deprimerande men lärorik läsning, från dess användning av de queera pastorernas bild, till dess avslöjanden om kyrkornas ekonomiska prioriteringar, till dess kommentarer om anti-institutionell andlighet. Det finns lärdomar här för alla kristna.

Carl R. Trueman

Till svenska, mars 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här