Michał Micherdziński (1919-2006) var en av de sista vittnena till appellen på lägret Koncentrazionslager Auschwitz, där pater Maksymilian Kolbe beslöt offra sig istället för en medfånge. Vi minns samtalet som pater Witold Pobiedziński förde två år före sin död. Vittnet av pater Maximilians heroism påminner där om den oförglömliga appellen från 29 april år 1941.

Du var en fånge i koncentrationslägret i fem år. Du träffade den helige Maximilian Maria Kolbe personligen. Vilken betydelse hade närvaron av denna präst bland er?

Alla fångar som fördes till Auschwitz-lägret hälsades med samma ord: ”Ni har inte kommit till ett sanatorium, utan till det tyska koncentrationslägret från vilket det inte finns någon annan utväg än genom skorstenen. Judar kan leva två veckor, präster en månad och resten tre månader. Om någon inte gillar detta kan han direkt gå till de strömförande stängslen”. Det innebar att man kunde dö eftersom att högspänningselektricitet alltid gick i ledningarna som omgav lägret. Redan i början utsläckte dessa ord allt hopp.

I Auschwitz fick jag en stor nåd eftersom jag befann mig i samma block som pater Maximilian och stod i samma rad som han under utsorteringen till döden. Jag var ögonvittne till hans heroiska offer som gav mig och de andra fångarna nytt hopp.

Vilka var omständigheterna av denna händelse som fram till i dag väcker ett så stort och livligt intresse och inspirerar människor att ställa frågan - varför gjorde han det och vilka värden stod på spel för honom?

För 63 år sedan, tisdagen den 29 juli 1941, klockan 13.00, strax efter middagsappellen, ljöd lägersirenen. Över 100 decibel färdades över lägret. I de arbetande brigaderna slet fångarna medan de utförde sina uppgifter. Sirenernas ljud innebar larm och larmet i sin tur innebar att det saknades en fånge i en av fångavdelningarna. SS-männen avbröt arbetet omedelbart och började föra bort fångar till lägret för en appell för att kontrollera antalet fångar. För oss, som arbetade med att bygga en närliggande gummifabrik, innebar det en sju kilometer lång marsch till lägret. Vi blev påskyndade för att gå snabbare.

Appellen visade sig vara en tragedi. I vårt block 14a saknades nämligen en fånge. När jag säger ”i vårt” block, menar jag pater Maximilian, Franciszek Gajowniczek, mig själv och andra. Det var ett ohyggligt meddelande. Alla övriga fångar släpptes och fick gå till sina block medan vi blev straffade - vi fick stå givakt utan mössor, dag och natt, hungriga som vi var. Natten var väldigt kall.

När SS-männen hade vaktskifte så trängdes vi mot varandra enligt bimetoden: de som stod ytterst värmde dem i mitten, sedan bytte vi. Många äldre klarade inte av att stå i kylan om natten. Vi hoppades att solen skulle värma oss lite. Men vi förväntade oss också det värsta. På morgonen ropade en tysk officer åt vårt håll: ”Eftersom en fånge flytt från ert block utan att ni tog hand om det och hindrade det, kommer tio av er att lida svältdöden så att alla andra som är kvar kommer ihåg att inte ens minsta lilla försök att fly kommer att tolereras.” Och han började välja ut offren.

Vad händer i en människa när han vet att det här kan vara de sista ögonblicken i livet? Vilka känslor fanns hos fångarna som kunde bli dömda till döden?

Jag skulle helst vilja slippa minnas detaljerna i det ohyggliga. Jag berättar istället om hur urvalet gick till. Hela gruppen gick till början av första raden med en tysk kapten som stod två steg framför oss. Han såg oss in i ögonen som en gam och siktade in sig på var och en. Så lyfte han höger hand framför några och sa: "Du!". Detta "du!" innebar att man skulle få svälta ihjäl. Och sedan fortsatte han att gå steg för steg. SS-männen drog den stackars mannen ut ur raden, skrev ner numret och avlämnade honom till vakten på sidan. "Du!" lät som en hammare som slog på en tom kista. Alla var rädda för att fingret snart skulle kunna peka på dem.

Den granskade raden fick ta ett par steg framåt, så att det mellan den granskade raden och den som skulle inspekteras bildades en slags korridor, på 3-4 meter mellan dem. SS-männen steg in i korridoren och återigen hördes orden: ”Du! Du! ”. Vårt hjärta dunkade som hammare. Det var ett surrande ljud i huvudet, blodet pulserade i tinningarna och det kändes som om blodet skulle rinna ut från näsan, öronen och ögonen. Allt var en enda tragedi.

Hur uppträdde den helige Maximilian under urvalet?

Jag och pater Maximilian stod i sjunde raden. Han stod på min vänstra sida, kanske med två eller tre kamrater stod mellan oss. När raden före oss minskade i antal började vi känna oss mer och mer rädda.

Jag måste säga att hur medveten och rädd en person än är så har han inte behov av någon filosofi. Lycklig är den som har tro, som har möjlighet att vända sig till någon, någon att be om nåd. Jag bad till Guds Moder. Aldrig förr eller efter det, måste jag ärligt erkänna, har jag bett så uppriktigt. Även om "Du!" fortfarande hördes ändrade bönen mig i det inre så att jag blev lugnare. Människor som hade tro var inte längre så rädda. De var redo att acceptera sitt öde med lätthet, nästan som hjältar. Här finns ett slags storhet.

SS-männen gick förbi mig och gav mig en blick, de passerade förbi pater Maximilian. De "gillade" Franciszek Gajowniczek, en 41-årig sergeant från  polska armén, som stod i slutet av raden. När en tyskarna sa "Du!" och pekade på honom, brast den stackars mannen ut: ”Jesus, Maria! Min fru, mina barn!"

Naturligtvis uppmärksammade SS-männen inte fångarnas ord utan skrev ner hans nummer. Gajowniczek sa oss senare att om han hade dött i en svältbunker skulle han inte ha vetat att en sådan klagan, ett sådant vädjande, kommit ur hans mun.

När urvalet var över kände väl de andra fångarna lättnad efter ovissheten och spänningen?

Urvalet var över, tio fångar har redan valts ut. Det var det sista appellen för dem. Vi trodde att den här mardrömmen i att stå så här var slut. Mitt huvud värkte, vi ville äta, benen var svullna. Plötsligt uppstod det bråk i min rad. Vi stod längs träbjälken och plötsligt började någon klämma sig fram mellan fångarna. Det var pater Maximilian. Han gick med korta steg, för det var omöjligt att gå långa steg i träskor. Man var tvungen att hålla dem med tårna så att de inte skulle falla av. Han gick rakt mot gruppen av SS-män som stod nära första raden av fångar. Vi alla darrade eftersom att det var ett brott mot ett av de strängaste och mest brutala förbuden.

Att lämna raderna innebar döden. Nya fångar som kom till lägret, omedvetna om detta förbud, blev misshandlade för att ha lämnat leden, vilket resulterade i deras oförmåga att arbeta. Och det innebar i sin tur  gaskammaren. Vi var säkra på att pater Maximilian skulle dödas innan han kunde komma fram. Men något extraordinärt hände som inte registrerades i historien om de 700 koncentrationsläger som byggdes av det Tyska riket. Det hade aldrig hänt att en lägerfånge kunde lämna raden utan att straffas. Det var något så otänkbart för tyskarna att de stod som förstenade. De tittade på varandra och visste inte vad som hände.

Vad hände sedan?

Pater Maximilian gick i sin randiga uniform med en skål vid sidan och i träskor. Han gick inte som en tiggare eller som en hjälte. Han gick som en man medveten om ett stort uppdrag. Han ställde sig lugnt framför officerarna. Slutligen insåg lägerchefen vad som höll på att hända. Rasande frågade han sin ställföreträdare: "Was will dieses polnische Schwein?" - "Vad vill det här polska svinet?" De började leta efter en tolk, men det visade sig att en översättare var onödig. Pater Maximilian svarade lugnt: "Ich will sterben für ihn" - pekade med handen på Gajowniczek som stod bredvid honom - "Jag vill dö för honom."

Om tyskarna hade stått häpna förut, så öppnade de nu munnen av förvåning. För dem som representerar den sekulära otroheten var det något obegripligt att någon skulle vilja dö för någon annan. De tittade på pater Maximilian med en fråga i ögonen. Var han galen eller så kanske de inte förstått svaret. Till slut ställdes den andra frågan: "Wer bist du?" - "Vem är du?" Pater Maximilian svarade: "Ich bin ein polnischer katolischer Priester" - "Jag är en polsk katolsk präst." Här erkände fången att han var polack, han kom från en nation som tyskarna hatade och han medger att han är präst. För SS-männen var prästen obegriplig.

Det intressanta är att pater Maximilian i denna dialog inte använder ordet "Snälla" en enda gång. Det var bara med sitt krav som han bröt ner tysken. Han bröt ner domaren som utnyttjade rätten att besluta om liv och död och tvingade honom att ändra sin dom. Han betedde sig som en erfaren diplomat, även om han hade en randig uniform, en skål och träskor istället för en rock, band och ordensband. Det var en tystnad som på kyrkogården och varje sekund verkade vara i evigheter. Slutligen hände något som varken tyskarna eller fångarna kan förstå än idag. SS kaptenen tilltalade pater Maximilian "artigt": "Warum wollen Sie für ihn sterben?" "Varför vill Ni dö för honom?"

Alla bestämmelser SS-mannen tidigare stött sig på har rasat ihop. Han hade precis kallat honom för "den polska grisen" och nu kallar han honom "Herrn". SS-männen och underofficerarna som stod i närheten var inte säkra på om de hörde rätt. Endast en gång i koncentrationslägrens historia har det hänt att en hög officer som har mördat tusentals oskyldiga människor talade till en fånge på detta sätt.

Pater Maximilian svarade: "Er hat eine Frau und Kinder" - "Han har en fru och barn." Här är hela katekesen i ett nötskal. Han har undervisat alla om vad faderskap och familj betyder. Han - en man med två doktorsexamen försvarade i Rom med högsta betyg summa cum laude, redaktör, missionär, föreläsare vid två universitet i Krakow och Nagasaki - betraktade sitt liv som mindre värdefullt än en familjefars! Vilken underbar föreläsning om katekesen.

Hur reagerade den tyska officeraren på pater Maximilians ord?

Alla väntade på att se vad som skulle hända härnäst. SS-mannen var övertygad om att han var herre över liv och död. Han kunde ha fått honom misshandlad för att ha brutit mot den strängast tillämpade regeln om att gå ut ur ledet. Vad händer då om fången tillåter sig att predika?! Han kunde ha dömt dem båda att dö av svält. Efter några sekunder sa SS-mannen: "Gut" - "Bra." Han instämde med pater Maximilian.

Det innebar att det goda övervann det onda, det maximalt onda. Det finns inget större ont än att av hat döma en man till svältdöden. Men det finns inte heller någon större godhet än att ge sitt eget liv så att den andra personen kan leva. Den maximala godheten vann.

Jag vill understryka en detalj i den helige Maximilians svar. Han tillfrågas tre gånger och tre gånger svarar han kort. Han använde fyra ord. Siffran fyra i Bibeln representerar symboliskt hela människan som person.

Vad har det ni bevittnat betytt för er som överlevde?

Tyskarna tillät Gajowniczek att återvända till ledet och pater Maximilian tog hans plats. Fångarna var tvungna att ta av sig träskorna när de inte behövde dem längre. Dörren till svältbunkern öppnades bara för att bära ut liken. Pater Maximilian gick i det sista paret och hjälpte också en annan fånge att gå. Det var faktiskt deras egna begravning, innan de hade dött.

Inför de uppställda fångarna beordrades de att ta av sig sina randiga uniformer och föstes in i en cell med en yta av åtta kvadratmeter. Kalla, grova, våta golv, svarta väggar lystes i någon mån upp av filtrerat solljus. Ett annat mirakel hände i bunkern. Även om fr Maximilian levt med endast en lunga i 20 år överlevde han medfångarna i bunkern. Han levde i 386 timmar i dödskammaren. Alla läkare finner tiden mycket osannolik.

Efter denna långa dödskamp gav en tysk bödel i vit läkarrock pater Maximilian en dödande injektion. Och han dog inte heller då... De fick avsluta hans liv med en ännu en injektion. Han dog på aftonen till Upptagandet av Jungfru Maria till himlen. Hela sitt liv ville han arbeta och dö för den obefläckade. Det var den största lyckan för honom.

Man skulle kunna prata länge om de gärningar som inspirerats av S:t Maximilians offer. Han stärkte sammanhållningen i lägrets motståndsgrupp - en hemlig fångarnas förening,  som delade in tiden från denna händelse i "före" och "efter" pater Maximilians offrehandling. Många fångar överlevde lägret tack vare att denna organisation fanns och var aktiv. Få av oss överlevde, bara två av hundra. Jag fick denna nåd, jag är en av dessa två. Franciszek Gajowniczek överlevde inte bara utan levde också i ytterligare 54 år.

Vår helige medfånge räddade först och främst vår mänsklighet. Han var en andlig herde i svältkammaren, han stödde, ledde böner, befriade från synd och ledde de döende med korstecknet till den andra världen. I oss, som överlevde urvalet, stärkte han tron och hoppet. Mitt i denna avgrund  av skräck och ondska upprättade han hoppet igen.

Tack för samtalet

Översattning till svenska för Katolsk Horisont Zuzanna J.

Inlägget kommer från sidan www.franciszkanie.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Martyr från Auschwitz - 80-års jubileum av den helige Maximilian Maria Kolbes död

Läs ocks: 29 juli – särskild minnesdag för S:t Maximilian Kolbe