Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.

Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

Under den gångna veckan har vi firat ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I svenska almanackan står det denna dag Den helige Mikaels dag. Men den 2 oktober är egentligen skyddsänglarnas dag. Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så finns det ett ord som har likheter med änglarna – ordet tankar. Paulus talar om att våra ”tankar” skall ”få skydd i Jesus Kristus”.