Predikan 6 Påsksöndagen 2012
Apg 10:25-26,34-35,44-48 1 Joh 4:7-10 Joh 15:9-17
Min vän är min och jag är hans
Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.
Kyrkan är djärv som har låtit Höga Visan få en plats i den heliga Skrift. Dikten är från början en glödande kärleksdikt. Men under ytan finns det profetiska. Den relation som beskrivs är en profetia om Kristus och Kyrkan, och deras ömsesidiga kärlek. Vi hörde det nyss ur Jesu mun: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” Kyrkan är den älskade bruden, smyckad för sin man. Men hon är också vän, vilket gör relationen ömsesidig. Höga Visans profetia bekräftas av Jesu ord till sina lärjungar: ”Jag kallar er vänner”. Ett hisnande tilltal. Kanske det högsta som Jesus har sagt om sina lärjungar. Abraham, Mose och profeterna kallades ibland Guds vänner, men här når vänskapen sin fullbordan.
Lärjungarna kallas inte bara tjänare, inte bara arbetare och förvaltare, utan vänner. En tjänare är skyldig att lyda sin Herres bud. Men vänskapen är ömsesidig. Den bygger inte på över- och underordning. Man kan t.o.m. kalla den jämlik. Lärjungen skall bli delaktig av gudomlig natur. Tjänaren får inte veta sin Herres tankar och avsikter, men här säger Jesus, ”jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader”. Han inviger dem i sina planer, han gör dem till sina förtrogna. Aposteln Paulus uttrycker det så: ”Gud har yppat sin viljas hemlighet för oss…”.
Jesus visar sina apostlar ett oerhört förtroende. Han överlåter åt dem fortsättningen av hela sitt verk. ”Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar”. De är förvisso helt beroende av honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, hörde vi i söndags. Men det omvända tycks också gälla. Vinstocken kan inte bära frukt annat än genom sina grenar. Som en lärofader har sagt: ”Kyrkan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något, annat än genom sin kyrka”. Jesus gör sig beroende av sina lärjungar.
Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Som två vänner är förenade med varandra. I ett ömsesidigt samtal och utbyte. I en ständig liturgi. Därför kan apostlarna fatta ett avgörande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Därför kan Jesus säga till sina apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”. Kyrkan kan säga om sin brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”.
Men det gäller också den enskilde. Jesus blev under sitt jordeliv vän med Lasaros och hans systrar i Betania. Johannes vilade vid Herrens bröst. Lärjungen är kallad att bli vän med Jesus.
Först genom att förstå att han blivit vår vän. Genom sitt människoblivande har han blivit vän med människan. Fortfarande besöker han våra hem och våra hjärtan. Han är den vän som aldrig sviker, som vi får anförtro allt och av vilken vi får förvänta oss allt. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.
För de flesta av oss består den längsta kampen i att upptäcka och dra konsekvenserna av detta. Att ingenting föredra framför Kristus. Att rena hjärtat från konkurrerande laster. Upptäcka att också människor kan svika i nödens stund. Att förstå, också med hjärtat, att Jesus är vår bästa vän, som aldrig sviker. Den insikten gör hjärtat helt och odelat.
Men det märkliga är att denna vänskap också kan bli ömsesidig. Att också vi kan bli hans vänner, hans förtrogna. Det är ju vad han säger: ”Jag kallar er vänner”. Under sitt jordeliv behövde han, inte bara mat och vila, utan också sina vänners omsorg och förtroende. Också idag frågar han efter vänner, som han kan inviga i sina planer och visa sitt förtroende. Vännen har ett eget personligt ansvar. Benedictus beskriver förvaltaren i klostret nästan som en vän till abboten. Han skall inte bara lyda sin abbot, utan också handla på eget ansvar och efter eget omdöme, utan att ändå tänja på lydnaden.
Vänskap mellan människor växer ur ett ömsesidigt förtroende. Vänner förstår varandra. Med eller utan ord. Växtplatsen för vänskapen med Jesus är bönen. Efter att ha kallat sina lärjungar för vänner, talar Jesus om deras bön och säger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”. Inte bara lyda befallningar. Då vore ju lärjungens egen bön överflödig. Lärjungen skulle förbli elev och tjänare. Men här tycks Jesus förvänta sig något av lärjungen, som går utöver lydnaden för givna bud, utan att ändå lydnaden upphävs. Orden i denna vänskap kan bli allt färre. Med vänner kan man ju också vara tillsammans i tystnad. ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom”, säger aposteln. Ändå sker ett vänskapens samarbete, för att Guds vilja skall nå sin fullbordan och bära frukt. ”Jag har bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt.”
Helgonen är de tydligaste exemplen. Deras vänskap med Kristus har inte gjort dem till kopior, gjutna i någon slags standardform. Helgonen är en mångfald av fullblodsmänniskor. Ändå motsäger de inte varandra. De har varit både de lydigaste av alla, och de friaste. De har brutit ny mark och visat ett mod som ofta chockerade deras samtida. De har burit Jesus lidanden i sin egen kropp, men därmed också fått hans ljus att lysa. Kärleken har drivit ut räddhågan. Genom lydnad fann de friheten. Ödmjukheten gjorde deras glädje fullkomlig. De blev Jesu vänner.
Lärjungens vänskap med Herren är både det högst personliga, det innersta och mest personegna i hans liv, och ändå inte något privat. Våra liv är till för andra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”.
Ju mer lärjungen smakar Jesu kärlek desto större blir glädjen att göra Guds vilja. Brudens ord i Höga Visan doftar av glädje och ger ifrån sig kraft: ”Min vän är min och jag är hans”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
