Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Passionsberättelsen har många mycket mänskliga inslag. Petri löfte och fall. Judas förräderi dyker upp i olika varianter i den mänskliga historien. Lärjungarnas svaghet i Get­sema­ne, där de inte orkar hålla sig vakna, är inte svår att känna igen i den egna historien. Pilatus förvåning över Jesu tystnad är heller inte svår att förstå. Soldater­nas hån och spydiga hyllning, folkets och de ledandes smädelser av den korsfäste – vi känner igen det både från historien och dagens medier. Passionsberättelsen är mänsklig, mycket mänsk­lig, nästan som en kort­form av den mänskliga historien.