Paulus ”vill överlämna en ren jungfru” till Kristus. Han har ”tro­lo­vat” församlingen ”med en enda man, Kristus”. Han jämför sin egen iver med Guds svartsjuka kärlek. Men falska lärare har trängt in i församlingen och han är rädd att deras ”tankar skall förföra och locka bort de troende från upprik­tig­heten och renheten gentemot Kristus”. Sådan förförelse kan ske genom halvsanna eller vilseförande lä­ror om Kristus och hans Kyrka.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Summan av en människas liv är sum­man av de beslut hon fattat. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.” Ändå får det inte bli ”gärningslära”, den förrädiska tron att männi­skan kan fräl­­sa sig själv genom god vilja (pelagianism), som kännetecknas av samman­bitna tänder och förakt för de svaga.

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Moraliskt verkar uppmaningen hopplöst omöjlig – men, om vi tänker ef­ter, är den det enda naturliga. Människan är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Paulus ger ett exempel på hur det kunde se ut. De kristna i Makedonien, som var fat­ti­ga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heli­ga” i Jerusalem som var i stor nöd. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, en ”fri­kos­tig­hetens gåva”.