Helgedomen Vår Fru av Fatima i Portugal (foto: Ricardo Perna / Shutterstock)

När jag klev upp på kullerstenarna i helgedomen Vår Fru av Fatima i Portugal kom sanningen till mig i ett ögonblick av mild men övertygande övertalning. Ja, det hände här. Jag kände det. Hon uppenbarade sig, som hon hade gjort i Guadalupe och Lourdes och på så många andra platser, för att vägleda oss människor till en väg till fred genom tro.

Detta ögonblick av visshet kom som ett svagt andetag i nacken, en mild viskning i örat, en duvas kuttrande eller en mors kuttrande till ett barn som faller i sömn, omöjlig att urskilja och lätt att missa om ditt hjärta inte var öppet för det.

Min var det. Min mor hade dött 11 månader tidigare, nio dagar före sin 100-årsdag, med radbandet fortfarande i sina händer. Hon började be rosenkransen som tonåring, när hennes bror gick ut i andra världskriget, och fortsatte fram till "dödsstunden", som hon accepterade med nåd i vetskap om att Jesus väntade på henne.

Jag kom till Fatima i februari förra året, delvis för att min mamma aldrig hade gjort det. Kanske var hon nu hos mig, och hon skickade ett meddelande för att låta mig veta.

"Kände du det?" Jag frågade en man i närheten, men han talade ingen engelska. Jag ville veta om denna känsla bara kom till mig från min mor, eller från vår moder av mödrar, som var avsedd för alla.

Sedan kom ett andra ögonblick av klarhet. Min mors hängivenhet till rosenkransen var nu begriplig för mig, och jag förstod den – och henne – mer än jag någonsin gjorde medan hon var på jorden. När två söner dog, hennes man sedan 74 år, alla hennes syskon, hennes svärföräldrar och deras makar, fann min mor styrka i dessa pärlor. Hon härdade ut. Hon förblev hängiven sin tro och rosenkransen genom dessa dödsfall och sin egen smärta och bräcklighet.

"Nu förstår jag", sa jag till henne. Jag tror att jag sa det högt.

Sedan kom ännu ett tecken. Längst bort i hallen, nära statyn av påven Johannes Paulus II, finns ett extra, modernt krucifix gjort av rostfärgade stålbalkar. Jag tog bilder på båda.

Vinkeln från krucifixets fot gjorde att den avtecknade sig mot en blå himmel, klar med undantag för några tunna cirrusmoln, och för första gången i mitt liv insåg jag att färgen på den klara, blå himlen är samma nyans som Maria bär i de flesta avbildningar. Det har jag tänkt på varje solig dag sedan dess.

Jag gick nerför salen, där en präst ledde rosenkransen på portugisiska i utomhuskapellet, men rytmen i bönerna översattes till vilket språk som helst:

Ave Maria, cheia de graça, o Senhor é convosco ...

I de bedjandes ansikten såg jag hopp och hängivenhet och tro på katolicismens alla mirakel och mysterier, från uppståndelsen till den dag den 13 maj 1917, då Jungfru Maria uppenbarade sig för tre barn som vallade får på betesmarkerna i Cova de Iria i utkanten av staden Fatima.

Jag lyssnade en stund och gick sedan uppför trapporna till paviljongen och utomhusaltaret som ledde till basilikan Vår Fru av Fatima, som har en guldkrona på toppen av sitt höga klocktorn, och den påminde mig om de kyrkkupoler i guld som jag hade sett i Ukraina.

Min resa till Fatima kom när jag var på väg hem från kriget för åttonde gången, mest för att leverera humanitär hjälp till civila bombningar men också utrustning till militären. Under en längre resa förra sommaren lärde jag ut korrekt tourniquet på ett träningsläger för den ukrainska armén och levererade förnödenheter nära fronten.

Jag såg hur städer och byar förstördes. Jag bevittnade sorg vid begravningar för både soldater och civila, och den ihåliga ensamheten hos föräldralösa barn. På varje krigshärjad plats jag kom till blev kyrkan antingen skadad eller förstörd. Rysslands attack mot Ukraina är inte bara för mark utan för att förstöra andan, kulturen och religionen hos sitt folk. Nästan 700 kristna kyrkor har plundrats, beskjutits eller sprängts i luften av artilleri.

Allt det som Maria förutspådde i den tredje delen av Fatimas hemlighet såg jag med egna ögon, ännu ett bevis för att jag skulle tro att hon uppenbarade sig där.

"Om människor lyssnar på mina böner (om bön och omvändelse) kommer Ryssland att bli omvänt och världen kommer att få fred. Om inte, kommer (Ryssland) att sprida sina villfarelser över hela världen och provocera fram krig och förföljelser av kyrkan. De goda kommer att bli martyrer ... och olika nationer kommer att förgöras. Till slut kommer mitt Obefläckade Hjärta att segra."

Jag tror att det är sant. Det gör det ukrainska folket också. De älskar sin frihet och tro för mycket för att någonsin kapitulera för den gudlösa förtryckaren i öster.

När jag gick in i basilikan Vår Fru av Fatima tänkte jag på alla de stora katedraler som jag har haft förmånen att se. Sixtinska kapellet, Notre Dame, Domkyrkan i Florens och Sofia av Kyoiv, bland andra. Varje plats överväldigade mig med vördnad och bekräftade den visshet jag hade i min tro som katolskt skolbarn, som jag hade glidit ifrån som vuxen och som nu återvände med större övertygelse. Vad annat än sanningen i den katolska historien skulle kunna inspirera en sådan passionerad konst och de höga monument som hyser den?

Min känsla när jag gick in i basilikan Vår Fru av Fatima var lika bekräftande men annorlunda. En känsla av frid och tröst kom över mig, som om jag var omsluten av två kärleksfulla armar. Jag var tillbaka från kriget, igen. Säker. Jag satt på första raden och studerade målningen över altaret av den eteriska Välsignade Modern, klädd i vitt, svävande över barnen.

Bilden fick mig att tänka på den universella vädjan till Maria att "be för oss syndare nu och i vår dödsstund", och hur den försäkrar oss om att hennes närvaro och vår tro kommer att hjälpa oss att segra över det vi fruktar mest.

Utanför höll en procession på att bildas med en staty av Maria, med en bädd av rosor vid sina fötter, som bars över folkmassan av sex män i vita dräkter. När de tog sig uppför hallen anslöt sig hundratals människor till linjen, mycket respektfullt högtidliga, några med radband i händerna och uttalade bönens ord. Jag gick med. Vi gick in i den massiva basilikan Heliga Treenigheten, som har plats för 9 000 personer. Den invigdes 2007 för att ta emot det växande antalet pilgrimsfärder till Fatima. Inomhus firades mässa, och jag tog emot eukaristin tillsammans med hundratals andra, i en märklig upplevelse av gemenskap.

Efter mässan gick jag över hallen och återvände till den andra basilikan, som sägs vara byggd på den plats där hon dök upp. Jag satt där i mer än en timme för att insupa så mycket lugn jag kunde, som om jag kunde spara det för framtiden.

Vid sidan av altaret i basilikan finns gravarna för Francisco och Jacinta de Jesus Marto, brodern och systern som bevittnade uppenbarelserna tillsammans med sin kusin Lucia dos Santos. Syskonen dog inom tre år efter Marias besök, Francisco vid 10 och Jacinta vid 9 års ålder, i spanska sjukan.

Av allt att döma gick de under i bön och i frid, i vetskap om att himlen väntade på dem genom rosenkransen som Maria hade lovat. Som hon lovar oss alla.

Mark Di Ionno

Mark Di Ionno Författaren och journalisten Mark Di Ionno är finalist i Pulitzerpriset 2013 i nyhetssammanhang och Pulitzerpristagare som redaktör 2002. Han är författare till fem prisbelönta böcker och har gjort sju längre resor till Ukraina för att leverera humanitärt bistånd, tillhandahålla militära förnödenheter och lära ukrainska soldater tourniquet-träning.

Till svenska, maj 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Underverk i leran: Lourdes, Fatima och Guds ödmjuka redskap

Läs också: St. Bernadettes dolda lektion i Lourdes