Bloggar

Den här tiden, ”på min tid”, i de smältande isflakens mest äventyrliga tid, hängde våra ”morsor” i fönstren och ropade varningens ord till sina djärva ”gossar”, ivriga att tävla i isflaksjumpning på Karlbergssjön i centrala Stockholm. Vilka killar var modigast, Kungsholmens eller Vasastans?

När det är bråk i familjen är modern den sista man ger sig på. Syskonen kan vara som hund och katt, pappan kan vara arg och ryta och hota, det skriks och det svärs, det springs ut och det springs in. Dörrar slås igen, fönster öppnas, det ropas och blir känt: familjen är i kris. Det är ändå ganska märkligt. Det finns nästan undantagslöst en respekt och tacksamhet till modern i familjen. Alla älskar också en gammal mormor eller farmor, hur vithårig och rynkig hon än blivit i sin höga ålder. Hon behöver inte säga mycket. Hon finns. Hon tar emot. Hon klappar oss tröstande på huvudet.

Under århundraden arbetade Kyrkans biskopar och teologer med alla dessa nödvändiga regler för sakramentens förvaltande i en kanonisk lag. I verkligheten hade de olika delarna av Kyrkan en ganska långt gående självständighet på grund av avstånden och på grund av språk och långsamheten i kommunikationen. Till slut lyckades man samla alla regler i en för hela Kyrkan gemensam gällande lagsamling. Kyrkan utövar sitt läromässiga uppdrag att förkunna och förklara sanningen som den är uppenbarad genom Skriften och den apostoliska traditionen.

Den som ser sin granne, vän eller släkting råka ut för en verklig prövning ska nog akta sig för sådana försök till tröst eller medkänsla. Dessa okänsliga råd uppifrån och ner gör ofta mer skada än nytta. Även om man menar väl blir det hårda ord. Lätt att säga för den som är observatör, kanske kränkande för den drabbats. Om den drabbade själv däremot säger om sig själv till andra detta enkla, ”Det är bara att ta livet som det kommer”, visar det prov på mognad och visdom. Många besitter en sådan enastående visdom i de svåraste prövningar.

Ingen viktigare fråga kan finnas än den den rike unge mannen ställde till Jesus. ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus säger inte i sitt svar: ”Håll buden” för att därefter uttala de tio buden från Mose lag. Nej, han säger, ”Du kan buden”. Det betyder att Gud kan förutsätta en inre lydnad till det Gud från början bestämt för människan genom dopets och konfirmationens nåd. Gud kallar, människan svarar.

I en reflektion över Inkarnationen har kardinalen Pierre de Bérulle (1575-1629) öppnat sina åhörare och läsare för vad han kallar Jesu ”tillstånd”. Vad han menar är att Gud Sonen genom att ikläda sig mänsklig gestalt samtidigt delar med sig av de mänskliga tillstånd Han levt som människa: barndomen, ungdomen, arbetet och till slut den offentliga verksamheten som når sin universella bestämmelse i korslidandet och i Uppståndelsen. I alla dessa ”tillstånd” förmedlar Gud sig med människan och förenar henne med sig.

”När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten”. Vad menade de då med ”evigt liv”? Budskapet som apostlarna förde ut (Apostlagärningarna, 14:3) först i Jerusalem, manade av Kristi befallning, ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet”, skilde sig väsentligt från den grekiska filosofins förgrundsgestalter Sokrates och Platon, som diskuterades och studerades i hela den antika civilisationen .

I Bibeln hör vi om Människosonens andra ankomst. Den dagen ”skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus”. Och Matteusevangeliet förkunnar sanningen om alltings slut: ”Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet (24:29-31).