Kan Gud slå oss med blindhet?

Kan Gud slå oss med blindhet? Man vill väl knappast säga att den blindhet som kan komma med åldern är uttryck för en särskild Guds vilja, även om den har sina naturliga konsekvenser: ”Isak hade nu blivit gammal och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se” (1 Mos 27:1).  Denna blindhet ledde ju till en förväxling av de två sönerna Esau och Jakob av vilka den förstfödde skulle få sin fars välsignelse. Lika lätt som det är att förstå Isaks hustrus och sönernas mors, Rebeckas, önskan att Jakob skulle få den viktiga fadersvälsignelsen, lika svårt är det förstå, eller veta, om Gud tillät denna moder att överlista sin make, Isak. Vi förstår att Rebecka inte handlade i egenintresse utan för att uppfylla Guds plan med tvillingarna Esau och Jakob, ”Två folk finns i ditt sköte, två stammar skilda åt från moderlivet (…), den äldre skall tjäna den yngre” (1 Mos 25:23). Och Esau föddes först. När Jakob invänder mot sin moders list är det därför att han fruktar förbannelsen som han kunde få i stället för välsignelsen. Rebeckas svar (i lydnad mot Herrens uppenbarade plan) var ett ansvarstagande i full medvetenhet: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son!” (1 Mos 27:13).

Straff och hinder

Men det finns ett antal ställen i den Heliga Skrift som talar om konsekvenserna av att förneka Gud, eller än värre, konsekvenserna av att göra sällskap med Satan och hans onda anhängare. Den andliga kampen mellan de onda änglarna, deras ledare Satan, och de goda änglarna, de som tjänar Gud, fortgår med oförminskad styrka – i dag och i morgon, till tidens slut. Satans fall är bekräftat som sanning i Jesu ord till lärjungarna: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt” (Luk 10:18).

”När araméerna hotade Israels folk med krig bad profeten Elisha Gud att slå dem med blindhet: ”När araméerna ryckte an, bad Elisha till Herren: ’Slå detta folk med blindhet!’ Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett” (2 Kung 6:18).  Formuleringen i Bibeln kan bara tolkas som att Gud ville det och lät händelsen ske.

Våld och beskydd

I berättelsen om Sodoms och Gomorras förstörelse finns också de som räddas in i Lots hus genom de två änglarnas handlande. Men innan Lot och hans familj lyckats fly bort från Sodom, ville andra ta sig in i hans hus för att dra ut familjen för att förgöra dem. ”Dem som stod utanför porten slog de (de två änglarna) med blindhet, unga som gamla så att de förgäves famlade efter dörren” (1 Mos 19:11). Återigen pekar formuleringen i Skriften på en vilja eller intention från Guds sida.

Förklädd välsignelse 

I de här två fallen är blindheten, om vi förstår det rätt, ett straff för någon form av ogudaktighet. Men i fallet med Saulus’ blindhet på väg till Damaskus då Jesus uppenbarade sig för honom, ledde det till dop, tro omvändelse och apostolat för den Uppståndne Frälsaren Jesus Kristus. ”Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se” (Apg 9:8). I det ena fallet var blindheten ett straff, i det andra en förklädd välsignelse.

Straff i Guds namn, eller genom Guds änglar och profeter, kan bara vara en del av kampen mellan gott och ont som pågår sedan Satan störtades från himlen och proklamerade sin egen härlighet: ”Jag vill inte tjäna!” Det uttrycket är sig en definition av avfallet.

Guds beslut och människors agerande

När Jesus Kristus kommer åter på den sista dagen, kommer de onda änglarna att förgöras. Alla former av straff, som vi kan uppfatta som straff från Gud, kan bara vara en begränsning av det ondas existens i kosmos och i människors liv, i det som är vår egen tid. Den katolska moralen säger att intet gott kan uppnås genom att göra det som är ont, varken ett större eller ett mindre ont. Det gäller alltid för oss, men inte för Gud. Gud kan straffa, både med lidande och död. Vad var annars syndafloden under Noas tid? Vad var annars alla förstföddas av mankön död i Egypten när Farao bedrog Mose?

Moralen har sin källa i Gud och därför kan inte straffen, som upplevs som något ont, ytterst vara av ondo, utan något annat, nämligen ett gott som beskyddar Guds goda verk och skapelse. Människan är en moraliskt och religiöst fallen skapad varelse som genom sitt avfall från Gud kan utföra onda gärningar för att uppnå vad hon ser som ett gott. Men hon kan också utföra gärningar som är goda i sig själva och som förstärker hennes relation till Gud. Den yttersta konsekvensen av ett sådan beslut kan vara det blodiga eller det oblodiga martyriet. Hon är helt beroende av Gud för sitt liv, vad hon än väljer.

Guds vishet och människans

 Om nu människan inte ser att hennes gärningar, eller hennes avsikter, är onda i sig själva, måste vi ställa oss frågan om dessa gärningars ursprung. Är det bara människan själv som är upphovet, eller är det den personifierade onda makten som är upphovet, Satan, eller har Gud ”slagit människan med blindhet”, så att hon inte längre urskiljer vad som är gott utan i sin blindhet gör det som är ont. Vi har ju förstått att Gud kan ”slå någon med blindhet”.

Förblindade övertygelser

Om Gud slår människan med blindhet inför det onda hon vill göra, kan det inte vara ett definitivt straff utan en hjälp, en varning och en uppmuntran till sann omvändelse bort från det onda. Så länge blindheten behärskar henne kan hon dessvärre utföra många onda gärningar utan att inse att de är onda. Massmördare begår inte bara ett mord utan fortsätter och begår många. Aborterande läkare genomför inte bara en abort på ett levande foster utan många, i en ändlös serie. Kvinnan, som fått stöd för sin kris i livet, tillåter abortens onda utan att anse att det är ett ont. Terroristerna, de radikaliserade, är så avvikande att de – i motsats till andra människor – anser sig göra mer gott ju fler de dödar för sin sak. Alla dessa onda gärningar har den betydelsen att alla människor påminns om sitt val mellan ont och gott och sin religiösa plikt att välja den goda gärningen. Utan de onda gärningarnas tydliga tecken skulle hela mänskligheten förvandla allt liv på jorden till ett helvete. Hon bär ju syndens ondska inom sig som en hotande verklighet!

Den svåra frågan är: Är människor förblindade på grund av egen skuld eller har Gud ”slagit dem med blindhet”, som i de fall vi läst om i den Heliga Skrift? Är de förblindade kan de inte förstå att gärningar som mord och terror är onda. De frikänner sig därför själva från all skuld. Vad de gjort var nödvändigt…

Välsignade tårar och djupa suckar

Har Gud ”slagit dem med blindhet” har Han velat skydda andra för ett ännu större ont. Det kan inte finnas någon godtycklighet hos Gud. Den dag de som gjort det objektivt onda, och insett sin del i det som skett, kommer de att förskräckas och söka hjälp och barmhärtighet. Hela deras liv kommer att karaktäriseras av ånger och önskan att gottgöra det onda. Vi kan tänka på Maria Gorettis mördare, Alessandro Serenelli, som efter sitt långa fängelsestraff (trots sin ringa ålder) fortsatte ett liv i botgöring.

Den som i djupet av deras existens stöder dem i denna nya livsinställning är – Gud! Gud kommer, omvänt, att ”slå dem med barmhärtig kärlek”. Men inte alla ”låter sig slås” av Gud – det är människans öde och mysterium: i ensamt trotsande kan de välja att förneka sin skuld.

Överlåtelse, lidande och försoning

Någon frågar då: ”Var någonstans i den Heliga Skrift kan vi läsa om en sådan barmhärtighet och förlåtelse?” Svaret är: I evangeliernas berättelser om Kristi korsväg, hans död i lidande på korset och hans Uppståndelse från döden ”som är syndens straff”! Det är hela Jesu liv som är det rätta och enda svaret.

All sådan blindhet vi talat om är människans egen moraliska blindhet som har sitt ursprung i Adams och Evas synd i Paradiset. När hon är förblindad har hennes av Gud givna samvete reducerats till ett minimum. Det är som röken från ”den tynande veken” (”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande veken släcker han inte”, Jesaja 42:3, jfr Matteus 12:20). Men samvetet dör aldrig helt utan kan återuppväckas till liv och rädda själen från den eviga fördömelsen. Samvetet är det om utmärker människan bland alla de levande varelserna. Utan samvetet skulle hon vara ”omänsklig”.

När Gud såg vad Adam och Eva tänkte göra och inte förhindrade det, utlovade han en Frälsare som de skulle tro på för att kunna återfå sin ursprungliga oskuld. Våra första stamföräldrar accepterade den nya verkligheten och de litade på Gud. Det är tro. Gud öppnade deras ögon så att de såg sitt onda och kunde omvända sig och söka göra det goda.

Öppna ögon som inte ser – slutna ögon som ser

Saulus den förblindade på vägen till Damaskus blir Paulus den seende och han blir given ett apostolat som leder till vittnesbördet om Gud och slutligen till martyriet. Att döda honom var en ond gärning, men den ledde till välsignelse för alla som omvänder sig och tror tack vare hans trofasthet och mod! Gud slår människan ”med gudomlig kärlek”. Paulus själv har fått det blodiga martyriets segerpalm efter sin död. Han gav sitt liv till Gud. Han gjorde det goda, men människor tog livet av honom som om det var en god gärning!

 Människan kan alltid tro. Tron lär henne allt om både ödmjukheten och högmodet. Hon väljer! Att sedan lita helt på Gud är början på en evig relation. Det kan vi veta genom tron på det som Gud uppenbarat. Det vi genom tron vet, kan vi aldrig uppge. Vår övertygelse är starkare än allt annat. Därför är vi som kristna glada människor!

                                                                                                    diakon Göran Fäldt