Progressiv eller konservativ i moralfrågorna?
Om man vill vara progressiv … för att inte hamna bland de konservativa …. i viktiga moraliska frågor som födelsekontroll, provrörsbefruktning, medicinsk eller kirurgisk abort, läkarassisterat självmord, eller medicinsk könskorrigering, eller i framtiden, kloning och konstgjord livmoder kan man försöka sig på två vägar för att övertyga andra. Båda är dömda att misslyckas.
Det är progressivt (modernt och samhällsanpassat) att hävda sin egen personliga kompetens i moralfrågorna (Se bland annat, The Encyclical Humanae vitae – a Sign of Contradiction, Dietrich von Hildebrand, 1968, 2018).
Man bygger resonemanget på att Gud gett människan ett förnuft som hon kan använda sig av i sina beslut för konkret handlande (t.ex., ”Ska jag säga nej tack till den här graviditeten eftersom fostret enligt undersökningen visar på genetiska avvikelser”, ”Ska jag fortsätta provrörsbefruktningen med ytterligare försök trots kostnaderna”, ”Ska jag vara spermiedonator för en fertilitetsklinik som tjänar grova pengar?”, ”Ska jag undvika skatt genom att placera sparade medel i skatteparadis?”, ”Ska jag rösta för eller emot ett globalt kärnvapenförbud”, osv?).
Det är progressivt att tänka och säga att Gud har gett mig, personligen, makten och rätten att avgöra den moraliska frågan. Resonemanget faller på att jag som person inte äger livet, eller skapar det, eller förfogar över det som mitt. Den enda som kan ha kompetens på detta område är Kyrkan, som på Kristi uppdrag och med den Helige Andes hjälp uppenbarat källan till allt liv i Gud, Han som inte står under någon naturlig lag eller är underkastad tidens föränderlighet.
Ingen enda kan alltså hävda att han eller hon kan åsidosätta påvens förbud till visst moraliskt handlande med hänvisning till egen personlig kompetens. Påven är den som på bindande sätt förklarar morallagen för människan.
Alla katoliker erkänner att Kyrkan har ett läroämbete som personifieras av påven som är Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare. Erkänner man det inte, eller bara i valda delar, ”har man inte fullt medlemskap i Kristi kyrka”, har S:t Johannes Paulus II förklarat. Påven Franciskus har sagt i början av sitt pontifikat att ”det bara finns två kroppar människan kan tillhöra, Kristi kropp och Satans kropp”. Människan kan bara tillhöra den ena eller den andra. Påven har citerat kyrkoläraren S:t Thomas av Aquino.
Det andra sättet att vara progressiv … för att inte hamna bland de konservativa och göra sig impopulär bland moderna, ”upplysta” medmänniskor… är att ge företräde åt det fundamentala, andliga bejakandet av Gud genom tron och de fromma gärningarna (Se bland annat, Morality – The Catholic View, Servais Pincaers, o.p. engelska översättningen av Alasdair MacIntyre, 2001).
Man hävdar att de rätta moraliska besluten ligger inneslutna i den andliga tron och i den andliga hängivenheten till Gud. Man hävdar att det är den andliga bekännelsen som befriar varje människa från ”lagen” eller ”doktrinen” eller de normer som Kyrkan framhåller som bindande. Känns Luther igen här? (Tron allena, sola fide). Den som har den rätta hängivenheten ”behöver inte oroa sig” för någonting, hävdar man gärna, vilket kan vara uttryck för progressivitet, konservatismens motsats! Eller varför inte: protestantism!
”Nedgången i religiös praxis har gått hand i hand med uppmjukningen av Kyrkans moraliska krav som gett katolikerna intrycket att det inte ”finns något att oroa sig för”, har kardinal Willem Eijk sagt i Nederländerna (se https://www.katolsk-horisont.net/post/kardinal-sarah-kritiserar-synodalvandringarna-jesus-har-aldrig-skapat-biskopskonferenser-eller .)
Det är vilseledande och naivt att ge sådana råd, att tron allena löser alla moraliska problem, eller att själv leva efter sådana principer, eftersom förnuftet som Gud gett var och en kan skilja på det som är gott och ont och avgöra vad som är med naturen eller mot naturen, som i sin totalitet är Guds verk och inte människans.
Samvetet är inte ett allvetande mänskligt instrument som har all kunskap. Samvetet är till för att fatta det rätta beslutet och avvisa det felaktiga beslutet och välja det goda i överensstämmelse med Guds bud och definierade normer. Fel beslut är ämne för bikt! Sådana normer finns för äktenskapets sakrament och för den mänskliga fruktsamheten och föräldraansvaret. Normerna är Guds hjälp för att undvika de onda konsekvenserna, inte begränsningar av människans frihet.
För att objektivt kunna veta vad som gott och ont måste människan söka svar i Kyrkans undervisning i alla viktiga moralfrågor. Varje kristen, alla katolska kristna, får finna sig i att ”hamna” bland de konservativa för att undvika att ”hamna” hos de progressiva som anpassar sig till denna världens förkastliga normer. En del kan uttrycka det som att det måste vara ”högt i tak” i Kyrkan, utan närmare preciseringar. Men det är inte vårt vittnesbörd. Ett ”öppet” tak som släpper in det himmelska ljuset och upplyser grunden är en kontakt, ett möte. Att det finns vill vi vittna om. Det mötet måste bygga på sanningens grund. Den är aldrig relativ, och den bygger aldrig på en egen personlig kompetens utan mötet med Kyrkan.
Med Guds hjälp får vi leva evangeliets fulla innebörd. ”Håll buden”, säger Jesus till den rike unge mannen, ”om du vill vinna evigt liv”. Morallagen kan aldrig vara svår eller omöjlig att efterleva om man tänker på den frihet som följer av att överlämna allt i Guds händer. ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen”, säger Jesus (Markus 10:21).
diakon Göran Fäldt
