Staten bör få bidrag från Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST)!
När staten blir religiös borde den inte särskiljas från trossamfunden som får bidrag av rättviseskäl i proportion till hur stora de är. När staten allt mer övertar livsfrågorna från socialt marginaliserade kyrkor och samfund, borde ett bidrag tilldelas staten. Allt mänskligt regleras ju redan av statliga och kommunala lagar och bestämmelser – påminnande om 5 Moseboken, som reglerade allt.
Statens överhöghet i förhållande till medborgarna blir ju allt tydligare och sekulariserade politiker i den lagstiftande församlingen kan i princip reglera allt som egentligen hör till religionen: lagligt skydd mot olika former av fysiskt och mentalt kränkande, arvsrättsfrågor för personer som tillkommit genom artificiell insemination från donerade spermier och ägg, skyddet för det ofödda livet, respekten för människan i livets slutskede, vardagsbeteendets genusaspekter och dess klimatbefrämjande aspekter, det intellektuella arbetets rättsskydd, åsiktsrättens offentliga begränsningar, hälsningsplikterna, relationer till främlingar, mm. Alla dessa frågor är kristna moralfrågor och det är bara Kyrkan som har Guds uppdrag att förklara dem och ge människor vägledning. Bara Kyrkan kan se till människans yttersta mål: frälsningen efter döden och det eviga livet i gemenskap med Gud som skapat människan efter sin avbild. Statens auktoritet upphör vid porten till det eviga livet.
Staten måste ju ändå fostra medborgarna i etik och moral eftersom staten, enligt sin egen mening, inte litar på att medborgarna förstår sitt eget bästa och därför att kyrkor och samfund är särintressen vars utövande mår bra av att utsättas för ideologisk konkurrens från Staten – och långsamt själva fostras. Det är vad sekularisering betyder!
Statens bidrag till sig själv som trossamfund gör därför förhållandet till kyrkorna mer jämbördigt. Hur ojämlikt Kyrkan behandlats av diktaturerna kan var och en skaffa sig en bild av genom olika historiska studier.
SST skulle i ett sådant scenario få ett förvaltningsuppdrag att tilldela samhället ett övergripande, normerande, system som är demokratiskt uppbyggt. Sverige kan då alltmer likna den islamiska staten som reglerar allt. Religion och stat är ju hos dem ett. Ju mer Staten har att förvalta, ju mindre villig är hon att dela med sig och överlåta. Det är ganska lätt att konstatera i Iran eller Saudiarabien. Ju strängare, ju mer puritanskt.
Å andra sidan, med tanke på de politiska partiernas i Sverige kompakta stöd för aborter, är det hos oss en svart religion. De som inte ser det är förblindade, även om de är professorer emeritus.
Idag firar vi den 1 juli införandet av rökförbud på uteserveringar (Nya tobakslagen 2019). Det sägs uttryckligt att det inte handlar om folkhälsan – det är beteendeförändringen som får ett eget lagrum. ”Brotten” måste alltså kunna beivras (och bestraffas). Vi som kristna kan nu lättare föreställa oss hur det hebreiska folket hade det i Egypten under Farao. Men deras mänskliga frihet var inte beskuren till 100 %; det var ett slaveri men inte en åsiktsdiktatur. Farao accepterade folkets tro på Gud.
I många länder har sedan dess diktaturer införts genom revolution. Det är inte slaveri men det är åsiktsdiktatur. Jag hoppas skolan undervisar om detta!
I Sverige väljer vi diktaturen. De som har makten bäddar åt sig själva. Det tycks gälla både i stort och i smått. Men makthavarna förnekar den Gud som gett dem allt de kan behöva och ha rätt till.
Den nya tobakslagen är exempel på hur frågan om brott och straff blir självreglerande i samhället. Polisen finns där och har skyldighet att ingripa mot rökare som röker på fel plats. Kommer de att behöva ingripa?
Nej, den egentliga kontrollen och bestraffningen kommer att utföras av befolkningen själv genom olika uttryck för ogillande. Samhället får en inbyggd säkerhetspolis som fostrar medborgarna så att alla känner sig iakttagna och utvärderade.
All ensidig fostran är effektiv men inte uppbyggande. Den skapar i själva verket ögontjänare, inte medborgare med vilja att stå upp för det allmänna bästa. Fostrade skolklasser, enligt min 35-åriga skolerfarenhet, uppför sig väl under tiden i skolan, men när det lämnar skolan föraktar de samma skola.
Herren säger: ”Den som fått mycket får ett desto större ansvar. Den som är trogen i det lilla skall anförtros desto mer”. (Se närmare: ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” Matteus 25: 23). När all den vishet Herren Jesus erbjudit oss att frivilligt lära oss, blir lag, blir vi vår tids fariséer. Det vill säga, vi praktiserar en yttre religion för att andra ska se den. Men vårt hjärta är kallt och likgiltigt inför Gud.
Herre, sänd oss på nytt din Andes eld, så att vi idag och i morgon kan leva av dopets nåd som barn till Gud vår Fader. Hjälp oss att förstå orden ”Ge kejsaren det om tillkommer kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matteus 22: 21). Amen. Amen. Amen.
diakon Göran Fäldt
