"Vår Fru räddade mig ur all min förtvivlan"

Pilgrimsvandring från Notre-Dame i Paris till Notre-Dame i Chartres

Vad håller jag egentligen på mig? frågar jag mig själv och drar av mig mina kängor och stirrar på mina blodiga strumpor. Varför i hela friden hade jag bestämt mig för att göra någonting som jag aldrig gjort förut och som jag inte riktigt var förberedd inför?

Runt omkring mig sitter hundratals unga katoliker och pratar, sjunger, ber. Stora kartonger med små baguetter skickas runt och stora vattenflaskor delas ut av volontärer. Vi har knappt gått 2 mil men mina vandringskängor har redan börjat skava och med en snabb titt runt omkring mig förstår jag att jag inte är den enda vars fötter värker. Mina vänner tar i sin tur av sig sina skor och andas lättat när de får röra på tårna. Jag lägger mig ner i gräset på Lovisas axel och tittar upp mot himlen. Plötsligt försvinner allting och det finns ingenting kvar förutom mig själv och mina tankar.Jag kan inte undgå att tänka: Varför gör jag ens det här?

Trots att pilgrimsvandringen inte riktigt fått någon större uppmärksamhet i media – även knappt i fransk media – så räknas ”le pèlerinage de Pentecôte de Notre-Dame de Paris à Notre-Dame de Chartres” (bokstavligen översatt till: Pilgrimsvandring i Pingst från Vår Frus katedral i Paris till Vår Frus katedral i Chartres) som en av Västeuropas största pilgrimsvandringar när det kommer till antalet pilgrimer och vandringens längd.

Själva pilgrimsvandringen är inspirerad av den franska poeten och författaren Charles Péguy som själv vandrade mellan de två franska städerna i början på 1900-talet. Mellan den 14 och 17 juni 1912 vandrade Péguy över 144 kilometer från Notre-Dame katedralen i Paris till den i Chartres för att be om Jungfru Marias förbön för sin son Pierre som låg sjuk i tyfoidfeber.

I ett brev till vännen Joseph Lotte skrev Charles Péguy den 28 september 1912: ”Man ser klocktornet på 17 kilometers avstånd på fältet. Då och då försvinner det bakom det böljande landskapet eller bakom skogsområden. Så fort jag såg det fylldes jag av extas. Jag kände ingenting längre, varken tröttheten eller mina fötter. Plötsligt var det som om all orenhet rann av mig. Jag var som en ny människa.” (Un compagnon de Péguy, Joseph Lotte. Sida 337-8)

Året därpå, mellan den 25-28 juli 1913, gjorde Péguy samma vandring igen. Den 27 september 1913 skrev Péguy till Lotte: ”Du anar inte vad jag nu kommer att skriva till dig. Jag får inte dö nu. Jag var nära att dö för en månad sedan. Jag gjorde då min pilgrimsfärd till Chartres som jag har bestämt mig för att göra varje år numera. Det var väldigt varmt. Jag hade gått 40 kilometer. Visst hade det varit vackert att dö på gatan och få komma till himlen, men jag klarade det: Vår Fru räddade mig ur all min förtvivlan.(Un compagnon de Péguy, Joseph Lotte. Sida 347-8)

Men fler vandringar än så blev det tyvärr inte för Charles Péguy som dog den 5 september 1914 i slaget vid Marne under första världskriget. Men Péguy dog inte utan att lämna något avtryck.

1935 valde en liten grupp studenter i klassiska språk och filosofi från det franska universitetet La Sorbonne i Paris att vandra till Vår Frus katedral i Chartres läsandes Péguys poesi. 10 år senare var de nära 4.000 pilgrimer och i början på 60-talet upp mot 10.000. Idag organiseras ”Le pèlerinage étudiant à Chartres” av de högre utbildningarnas kaplansbefattningar i franska regionen Île-de-France som tillhör MECI (Mission Étudiante Catholique Ile-de-France – Catholic Student Mission Île-de-France), oftast på helgen runt palmsöndagen.

I Péguys spår lanserades även 1983 pilgrimsvandringen ”le pèlerinage de Pentecôte de Notre-Dame de Paris à Notre-Dame de Chartres” av den romersk-katolska traditionalistiska organisationen Notre-Dame de chrétieneté (Vår Fru av kristendomen). Sommaren 2007, i samband med påven Benedictus XVI:s apostoliska brev Summorum pontificum som stadgar att den tridentinska riten åter är en integrerad del av det latinska gudstjänstlivet som en extraordinarie form av den romerska riten, befann sig över 10.000 pilgrimer i Chartres.

Slutmålet, katedralen i Chartres, som 1979 upptogs på UNESCO:s världsarvslista, har länge varit en stor pilgrimsort. De 176 glasmålade originalfönstren – varav de äldsta dateras till 1144-1151 – är den största samling av medeltida glasmålningar i världen och de moderna är utförda av bland annat rysk-franska expressionistiska konstnären Marc Chagall. Även kyrkans tre lansetter, rosettfönster, kända glasfönstermålning Notre-Dame-de-la-Belle-Verrière samt katedralens kanske största skatt: En tyg bit som sägs vara från Marias slöja, lockar årligen pilgrimer och turister från världens över.

Men detta inlägg handlar inte om vandringens slutmål utan om resan dit. En resa som vi alla vandrar här på jorden tills vi når himmelriket.

Runt min hals hänger en guldmedaljong föreställandes den helige Kristoffer som bär Jesusbarnet över en flod. Att jag alltid varit särskilt ängslig inför resor fick mig att tänka på- och be till den helige Kristoffer, vägfararnas helgon, särskilt mycket inför denna vandring. Dessutom, även om pilgrimsvandringen var och är en simpel fotvandring genom det franska landskapet, så är det även meningen att den ska påminna om människans pilgrimsfärd på jorden mot evigheten i Guds rike. Vi är ju efter allt alla pilgrimer här på jorden, ständigt på väg. Vårt gemensamma mål och “slutdestination” är detsamma, det är himlen, och fram tills att vi en dag når dit vandrar vi alla på livets oförutsägbara väg.

Vandringens öppningsmässa fick i år hållas i Saint-Sulpice – Paris andra största katedral – då Notre-Dame katedralen – där öppningsmässan egentligen skulle äga rum – nyligen skadats i branden som förstörde stora delar av dess tak och spira. Efter mässan började genast olika grupper att slussas iväg en efter en. Vandringen är nämligen uppdelad i olika chapîtres – eller ”kapitel” på svenska – för både barn, ungdomar, vuxna och familjer, som i sig är uppdelade efter världsregioner, städer, församlingar, familjer osv. I varje kapitel vandrade även minst en präst som höll i meditationer, böner och som alltid var tillgänglig för bikt. När högtalarna äntligen ropade upp "Saint Eric!" – Helige Eriks legion – slängde vi oss ivrigt in i ledet.

Under bara den första dagen vandrade vi över 45 kilometer från klockan 8 på morgonen till klockan 20 på kvällen. Dagens första halva vandrades helt obekymrat av de flesta. Att sakta lämna bullriga och smutsiga Paris kändes på något sätt som en stor lättnad: Det var som att vi inte bara lämnade en stökig stad utan även våra stökiga liv, våra vardagliga liv, och allt det världsliga som normalt sätt tar upp så stor del av våra liv. Och det var faktiskt ganska skönt. Nu handlade allting verkligen bara om Gud och det fanns inte längre någonting som kunde komma emellan. Under tre dagar skulle vi få möjligheten att distansera oss från absolut allt, vi skulle få tid att reflektera över de liv vi lever, tid att reflektera över våra relationer med Gud.

Vi blir tilldelade sånghäften med en oändlighet med psalmer och sånger och lär oss att sjunga rosenkransen på både latin och svenska. Vart vi än vänder oss om finns där musik. Någonstans i skogen plockar Charbel fram en flöjt och senare under vandringen spelar Max trumpet. Framför oss går det sjungande portugiser och lite längre fram irländare i kilt som spelar säckpipa. I alla kapitel sjungs rosenkransar och psalmer utan ände. Trots att fötterna och kroppen börjar värka senare på eftermiddagen så skämtar jag inte när jag säger att varje gång vi sjöng rosenkransen försvann smärtorna och tröttheten helt.

Men när klockan slår 17 tror jag seriöst att jag ska falla ihop och började halka efter gruppen. Fransmän, tyskar och schweizare hinner går om mig innan jag hittar en kille vid namn Krystian från den svenska gruppen som obekymrat går med ett kapitel från Bayern. Även om lättnaden över att inte behöva vandra sista biten ensam gav mig lite nya krafter så försvann dem igen när allt fler grupper gick förbi oss. När vi sedan hamnar på en smal stig gick det inte riktigt längre att gå om varandra och det börjar därför bildas en liten lucka mellan oss och kapitlet förre oss. När de tyska pilgrimerna bakom oss börjar sucka irriterat säger jag till Krystian att jag tror att jag snart kommer dö. Då skrattar han bara och säger att jag kan vara lugn för bara genom att vrida på huvudet ser han fem präster.

Efter att ha hittat ytterligare fyra svenskar som också kommit bort från gruppen bestämmer vi oss för att gå den sista biten tillsammans. När vi haltar upp för sista backen är allt jag vill att lägga mig ner på marken och gråta men som tur var drar vi alla i varandra och peppar varandra fastän vi alla själva är nära att falla ihop. En kvinna springer fram till mig och frågadr om jag vill att hon bär min väska och en kille vänder sig om och ropar ”Courage, on est bientôt arrivés!” – ”Kämpa på, vi är nästan där!” – och en annan ”Allez, tu peux y arriver!” – ”Kom igen, du klarar det här!”

Vi kommer fram till fältet, tälten och återansluter till vår grupp. Jag är så lättad över att ha kommit fram men samtidigt uppgiven och modfälld. Det blöder under två av mina naglar, mina hälar är fyllda med spruckna blåsor, jag har förlorat känseln i min högra stortå (update: den är fortfarande avdomnad, no joke) och som grädde på moset så får vi veta att brödet och soppan tagit slut. Min kropp gör ont, jag är hungrig, trött och fryser och det enda jag kan tänka är: Är det såhär mitt liv på jorden kommer att se ut? Försöker Gud att visa mig hur svårt och plågsamt mitt liv kommer att vara? Är det så här jobbigt att komma till himlen?

Bilder från dag 1

På den andra dagen väcks jag av Ola Gjelos Northern Light, en av mina absoluta favoritstycken som jag ofta sjungit med min kör.

Föregående kväll bestämde Gabriela, Lilian och jag oss för att åka vandringens andra dags stora sträckor i buss. Vandringens organisatörer har nämligen anordnat så att "les pèlerins bléssés" (de skadade pilgrimerna) kan få skjuts till nästa rastplats.

För mig kändes det som ett enormt misslyckande. Eftersom jag verkligen såg och tänkte på pilgrimsvandringen som en liknelse för vår jordiska vandring mot himmelriket kändes det som att jag svek Gud och att jag var för svag för att komma till himlen.

Men som tur var fanns där min vän Gabriela som snabbt påminde mig att svaghet inte är ett misslyckande och att man ibland behöver en liten skjuts i livet, i vårt fall en bokstavlig skjuts. Gabriela påminde mig om Thereses av Lisieux "gudomliga hiss", och om att Therese såg sin egen litenhet och svaghet som en genväg till Guds famn.

”Jag måste finna ett nytt sätt att komma till himlen på en ny, rak kort väg, en alldeles ny liten väg. Vi lever i uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts av en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå upp för fullkomlighetens branta trappa.” - Thérèse av Lisieux (Självbiografiska skrifter, s 185)

Therese accepterade sin egen litenhet, bräcklighet och oförmåga eftersom hon förstod att det som vi ser som vår stora svaghet, som vi vill dölja och inte vill veta av och som vi tror hindrar oss på vägen, är just det som får Gud att lyfta upp oss på sitt knä. Vår svaghet och litenhet drar oemotståndligt till sig Guds ömma, faderliga barmhärtighet och nåd. Hon beskriver även helighet som mänsklig svaghet dränkt i gudomlig barmhärtighet.

Jag tänkte då igen på den helige Kristoffer som hänger runt min hals. Ibland kanske man får tillåta sig att bli buren över floden när krafterna inte räcker till. När Gabriela sedan kallar bussen vi ska ta för "nådens buss" (i referens till den gudomliga hissen) känns det inte längre lika dåligt, snarare som att vi fått en exklusiv förtur.

När vi sätter oss ner i bilen som ska ta oss till fältet där högmässan ska äga rum småpratar jag med mannen som kör oss. Han berättar att han gått vandringen sedan 1983 då traditionen återupptogs men att han nu vill hjälpa andra som vill gå vandringen så gott han kan och att han därför sedan 3 år tillbaka kör skadade pilgrimer mellan rastplatser. Jag tackar honom oändligt innan han släpper av oss.

Dagen blir lång men långt ifrån tråkig. Gabriela, Lilian och jag ankommer klockan 10:30 till ängen där högmässan ska hållas. Vi kommer fram innan alla pilgrimer och lämnar den inte förrän 18.00 och har hunnit blivit helt fnittriga och hysteriska av rastlöshet. Vi träffar dessutom en massa nya människor, bland annat en kille från England, en kille från Skottland och en tjej från Finland. Dessutom träffar jag en kompis från Frankrike och springer på en annan kompis från USA som jag jobbade med tillsammans under hösten i Rom!

På kvällen vibrerar hela min kropp av iver och jag är så upphetsad att jag knappt kan sitta still. Under morgondagen har jag tänkt gå hela sträckan; jag har samlat så mycket krafter under dagen att jag känner att jag lika gärna skulle kunna gå tillbaka till Paris.

Bilder från dag 2

På den tredje dagen vaknar min kompis Lilian och jag av en pojkröst som säger "Papa, il y a des filles dans notre tente" ("Pappa, det är flickor i vårt tält") och vi får ett plötsligt skrattanfall när vi inser att vi sovit i fel tält och är omringade om pojkar och män. Vi ligger kvar i våra sovsäckar och fnittrar och skäms tills alla har gått.

Under den tredje dagen vandrar vi genom oändligt stora gröna åkrar. När jag kisar mot horisonten och ser det långa ledet pilgrimer slingra sig kring fälten känns det seriöst som att vi deltar i ett korståg. Ett modernt korståg. Vi har självklart inga vapen och är inte på väg att erövra Chartres eller någon annan stad. Våra enda vapen är våra rosenkransar och det enda vi vill erövra är människors hjärtan och förnya deras tankar.

Allt som allt beräknas vi vara upp mot 15.000 pilgrimer varav 1.300 från utlandet och över 20 länder. Och varav 43 svenskar!

Ännu en gång tänker jag på den helige Kristoffer. Förutom att vara vägfararnas skyddshelgon så är han även en påminnelse till oss alla att vi också är kallade till att vara så kallade “Kristusbärare”. Vi är kallade till att bära Kristus på våra axlar över floder som ibland flyter i motström; att bära Kristus i våra hjärtan även när hela världen verkar gå emot oss och vår tro kan verka som allt för tung att bära på; att bära Kristus, som den helige Kristoffer bar Honom över floden, till de som ännu inte har funnit honom.

Över de gröna fälten och åkrarna ekar flera tusen röster och stämmor. Lovsånger, hymner och psalmer ljuder längst det oändliga ledet med förkunnare av Guds ord och evangelium. Olika grupper upprepar varandras ramsor. Upprymda och energiska ungdomar viftar ivrigt med flaggor och baner. Unga scouter springer förbi ledet i det höga gräset sjungandes. Folk kan påstå att katolska kyrkan är gammal och otidsenlig men då har de antagligen inte sett vad jag har sett: En ung, tidstrogen och levande Kyrka, mer levande än någonsin.

Efter några timmars vandring springer plötsligt Max förbi oss och skriker: "Där är vår Moder! Där är hon!” Plötsligt är det som att allt försvinner. Hungern, tröttheten och smärtorna i hela kroppen. Bara vid synen av de två spirorna är det som att våra kroppar fylls med en ny energi, och vi springer som små barn med våra flaggor och börjar automatiskt att sjunga. Max tar fram trumpeten och Charbel flöjten och plötsligt är det som att vi flyger. Bakom oss lämnar vi ett stort glapp mellan oss och nästa grupp.

Då i stunden känner jag ännu inte till Charles Péguy eller breven som han skickade till Joseph Lotte, men i mina dagboksanteckningar på mobilen skriver jag: ”Plötsligt försvann allt. Smärtan i fötterna, hungern, tröttheten, utmattningen. Det var som att vi flög. Ingenting spelade någon roll längre. Eller jo, det enda som spelade någon roll var Gud.”

När vi tågar in i Chartres sjungandes "Nordens Drottning" har jag nog aldrig varit så stolt över att vara svensk som jag är då. Jag ler stort varje gång jag ser människors roliga ansiktsuttryck när de försöker urskilja vilket land vår flagga tillhör, varje gång någon främling ber om att få ta bild på våra tröjor, varje gång någon gång kommer fram för att berätta hur glada de är över att få se svenska unga katoliker.

Bilder från dag 3

Ser ni Vår Fru av Chartres-katedralens två spiror i fjärran?

Efter att han vandrat i tre dagar från Notre-Dame katedralen i Paris når vi tillslut Notre-Dame katedralen i Chartres. Resan som började med Kristus slutar också med Kristus precis som Johannes skriver i uppenbarelseboken: ”Jag är Alfa och Omega, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren.” (Upp 1:8)

Det hade varit så enkelt att ge upp, så enkelt att lägga sig ner halvvägs redan första dagen och ge upp allt hopp om att en dag komma fram. Det viktigaste under vandringen var inte den fysiska uthålligheten - men som ej är försumbar - utan viljan. Aldrig någonsin har jag sett så stark vilja hos så många unga katoliker.

Precis som pilgrimsvandringen var så är inte alltid det kristna livet en dans på rosor. Det innehåller både glädje och sorg, både lycka och utmaningar, både glädje och lidande, både solsken och mörka moln. Men oavsett hur krävande, påfrestande och mödosam resan än må vara så finns där alltid Gud för att resa oss upp när vi faller.

Jag antar att jag inte förrän nu börjar landa efter pilgrimsvandringen. Verkligheten har på något sätt spräckt pilgrimskapets bubbla men mitt hjärta förblir fullt av kärlek och tacksamhet.

Vad jag har insett efter tre dagar är att pilgrimsvandringen på jorden antagligen kommer att vara tuff. Men framför allt har jag insett att jag inte kommer att klara av den ensam. Jag tänker på alla de som ville bära min väska och de som ropade uppmuntrande ord, på alla de som varken talade mitt språk eller kände mig men som ändå ville se mig lyckas och komma fram till målet. Jag har insett att det går att göra resan ensam, men att den är mycket lättare att göra den tillsammans. Jag har insett det är okej att låta sig bäras ibland när det blir för tungt och när krafterna sviker. Och jag har insett att utan de andra pilgrimerna, utan den Helige Kristoffer, utan Jungfrun Maria och utan den Helige Anden hade nog resan inte gått.

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan www.nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här