Tankar om att vara ett i Kristus

Svalor susar förbi över våra huvuden medan vi beger oss mot kapellet. Cikadornas frenetiska sång tränger igenom väggarna. Om man tittar ut från terrassen ser man det blåa vattnet några kilometer bort, det är nästan så att man kan känna doften av salt och varma medelhavsvindar.

”Tänk er nu att ni är en av Jesu tolv – eller snarare elva kvarstående – apostlar. Jesus återuppstod från de döda för drygt femtio dagar sedan och den Helige Anden har precis kommit över er och jungfru Maria.” återberättar Don Damir, ungdomspräst från Kroatien som kommit för att hälsa på oss. ”Vad gör ni nu?”

Det blir tyst i det lilla kapellet och ogenomtänkta tankar svävar i luften. Ja, vad hade vi gjort? Vad hade vi gjort om vi hade vittnat historiens största seger? Vad hade jag gjort om jag fått nåden att vara bland dem som sett det som ännu ingen annan sett? De flesta kollar lite hjälplöst upp på Don Damir och väntar på ett svar på det vi tror är en retorisk fråga.

”Jag ska hjälpa er lite. Ni ska få välja mellan sju alternativ. Lyssna noga och anteckna om ni behöver det, för sedan kommer ni att behöva välja ett av dem, sätta er i grupper med dem som valt samma alternativ er och sedan argumentera till varför ni valt det för de andra.”

Jag försöker föreställa mig hur det kan ha sett ut. Tolv människor i ett litet rum någonstans i Jerusalem, helt ensamma i världen men tillsammans med Gud. Utanför det lilla rummets dörr finns en hel värld som ännu inte vet, som ännu inte sett, som ännu inte tror, och ett tungt ansvar vilar på deras axlar. Världen måste få veta det glada budskapet.

”Nummer 1” börjar Don Damir. ”Ni går ut på Jerusalems gator och börjar predika sanningen."

Don Damirs röst tar mig tillbaka till nuet och kapellet på ön Krk i Kroatien.

"Nummer 2: Ni betjänar de fattiga och hungrande.

Nummer 3: Ni organiserar ett kommunitetsliv.

Nummer 4: Ni drar er tillbaka och ber.

Nummer 5: Ni bildar starka familjer.

Nummer 6: Ni sammanfattar den teologiska läran och organiserar lektioner.

Nummer 7: Ni skriver ner allting som har hänt.”

Självklart fastnar jag genast för det sista alternativet, att skriva ner det som jag (alias en av Jesu elva apostlar) precis har fått vittna om. Jag vet att det är vad jag hade gjort om jag var en av Jesu apostlar eftersom jag vet att det är vad jag gör idag när någonting viktigt händer mig, berör mig. Det är en naturlig reflex och instinkt, att bevara en händelse med hjälp av ord och meningar formade av intryck och känslor. På så sätt kan de bevaras för evigt om det så vore möjligt, en del av mig och mina mänskliga upplevelser på en bit papper, på ett kvitto, på en näsduk, i en bok, någonting materiellt som inte bara försvinner med tiden och åldern.

Hundratals tankar når mig när jag faktiskt försöker tänka mig att jag är en av Jesus apostlar som den Helige Anden precis har kommit över. Automatiskt sträcker jag mig efter närmsta papper och rotar efter en penna. Behovet att skriva är som stämplat i mitt hjärta.

Tillsammans med min lilla grupp som likt mig valt det sista alternativet, kommer vi på en rad olika argument till varför man först borde skriva ner det man vittnat om, särskilt om det är den uppståndne Jesus. Jag skriver ner att (1) Jesu ord är en pelare i vår tro, en grund på vilken mycket vilar, utan Ordet kan vi varken sprida det glada budskapet eller skapa teologiska skolor. (2) Hur ska vi även kunna be om vi inte har nedskriven den bön som Jesus själv lärde oss? (3) Det är väl också enklare att sprida det glada budskapet och skapa kommunitetsliv om vi alla har samma ”källa” och grund att gå tillbaka till för att söka styrka och finna sanningen. (4) Om varken Markus, Matteus, Lukas eller Johannes hade valt att skriva ner Jesu ord och handlingar utan valt att föra de vidare muntligt, hade Ordet oundvikligen förändrats med tiden, lite som med viskleken, när ord och meningar byts ut gradvis allt eftersom fler får höra dem. Med Ordet nedskrivet kan man bevara det exakta Ordet. (5) Dessutom, vem i våra moderna dagar skulle tro på någon som har hört berättelsen av Jesus liv som själv hört den av någon som själv hört den av någon annan som självt hört den från en annan? Vi om några vet att det idag krävs fakta och källor för att vara trovärdig. (6) Dessutom, om inte Jesu ord skrivs ner direkt kan de enkelt förändras eller förvridas med tiden, för att sedan tolkas och översättas annorlunda, vilket bara skulle ge upphov till splittring. Desto tidigare de skrivs ner, desto närmare kommer vi sanningen. (7) Att skriva ner är även att tänka långsiktigt, att se till att alla generationer framåt får höra exakt samma Ord vi fått höra.

Självklart är jag kluven. Drömscenariot är ju att alla apostlar samlas, ber en stund, organiserar något form av kommunitet där de sedan delar upp arbetet emellan varandra. Då kan vissa sändas ut för att betjäna de fattiga och hungriga, andra för att skapa teologiska skolor, andra för att gå runt på gatorna och predika det glada budskapet och andra – typ jag lol – skriva ner allt som hänt. Alla alternativ känns väldigt viktiga och väsentliga men verkar hänga på enskilda individers personligheter och passioner. Men i och med Don Damirs fråga så antar jag att det finns ett rätt alternativ och svar, oavsett vad som faktiskt skedde för 2000 år sedan.

”Det första Kyrkan gjorde var att sprida det glada budskapet, att predika sanningen. Det är vad hon gjorde.” börjar Don Damir med att säga efter att alla grupper har fått framföra deras argument. ”Så Gud välsigna er som valt detta alternativ och som har ’the spirit of proclamation’.

Skit också, tänker jag. Jaha, det var den uppgiften som jag lagt ner så mycket möda på.

”Men kom ihåg vad Jesus sade: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’" (Matt 25:40) och han gav oss därmed ett kriterium för vår frälsning. Det är ett faktum. Lärjungarna frågade honom: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ (Matt 25:44) men Jesus svarade ännu en gång: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:45) Så Gud välsigna er som valt att betjäna de allra minsta.”

Och nu till skapandet av en kommunitet.”

De flesta av oss börjar första vart Don Damir vill komma.

”När Jesus vandrade runt i Galilén för att sprida Guds ord skapade han en kommunitet. Han kallade Petrus, han kallade Andreas, han kallade Jakob och många fler och formade en kommunitet. Och minns ni vad Jesus bad för, kvällen innan han tillfångatogs? ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21) Jesus sista bön, sista vilja, var att vi alla skulle bli ett, att vi skulle forma en kommunitet.

Men Jesus gjorde ingenting utan att be. Innan han inledde sin verksamhet med kommuniteten bad han i fyrtio dagar i öknen. Innan han utvalde sina apostlar bad han hela natten: ”Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar. (Luk 6:12-13). Kvällen innan han tillfångatogs förargades han i sin ångest över att lärjungarna inte bad med honom: ”När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Så gick han bort igen och bad med samma ord.” (Mark 14:37-39). Jesus gjorde ingenting utan bön och det bör inte vi heller göra. Ingenting går utan bön.

Vart föddes Jesus? I en familj. Låt oss inte heller glömma att Jesus spenderade sina första 30 år i en familj. Innan han ens bad, spred Guds ord eller gjorde någonting över huvud taget, spenderade han 30 år i en familj. Maria och Josef uppfostrade honom i deras hem, tillsammans levde de ett familjeliv och Jesus visar oss att det inte går att leva utan familjer.

Jesus sade också att han var sanningen. Minns ni vad mer Jesus sa? Han sade: ”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” (Matt 24:24) Och vad var det första som hände på samma dag och morgon som Jesus återuppstod från de döda? Jo fariséerna sade att Jesus inte hade återuppstått från de döda. Redan där ’they messed up theology’. Vi behöver tydliga läror, tydlig teologi eller så kommer allt att falla samman!

Slutligen, Jesus sade att han kommit för att uppfylla Skriften. Minns ni när Kleopas och den andra lärjungen var på väg till Emmaus och Jesus visade sig för dem? De återberättade allt som hänt och Jesus sade till dem: ”Förstår ni så li­te, är ni så tröga till att tro på det som pro­fe­ter­na har sagt? Skul­le in­te Mes­si­as li­da det­ta och gå in i sin härlig­het?” Och med början hos Mo­se och al­la pro­fe­ter­na förkla­ra­de han för dem vad som står om ho­nom öve­rallt i skrif­ter­na.” (Luk 24:25-27). De är det enda stället i Bibeln där Jesus kallar någon för trög i huvudet. Varför gör han det? För att de inte känner till Guds ord! Dessutom, hur ska vi kunna bevisa för judarna att Jesus uppfyllde varenda en av alla profetior om vi inte har de nedskrivna?

“Så här kommer min dom. Jag personligen, med betoning på att detta är ett val som jag tar med tanke på mina benägenheter och det sättet på vilket jag är, väljer att predika Guds ord på Jerusalems gator. Jag är en förkunnare. Men som Petrus, Jesu lärjunge och första påve för den katolska kyrkan, erkänner jag att alla av dessa ovannämnda handlingar behövs genomföras och det samtidigt.

Vad jag precis gjorde är en simulering av vad som försiggår idag. Om en av dessa saker skulle fattas i Kyrkan, skulle Kyrkan inte vara Kyrkan. Tyvärr har det hänt i Kyrkans historia att vi glömde en av dem, och det är varför koncilier och råd skapats för att fastställa Sanningen. Exempelvis hade vi för några år sedan en familjesynod eftersom familjen är det som pratas om just nu. Kyrkan har gjort många misstag. Det är till exempel ett faktum att Kyrkan inte definierade några teologiska sanningar förrän på 400-talet. Enormt misstag! Detsamma gäller skrivandet av bibeln. Varför skrev de ner allt så sent? Jo för de trodde ju att Herren skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det var inte förrän 32 år efter Jesu uppståndelse som Markus skrev det första evangeliet.

“Så som ni kan se, så är ni alla vinnare.”

Efter Don Damirs föredrag börjar jag att tänka på pilgrimsvandringen till Chartres som jag nyss deltagit i. Vandringen, som organiserades av traditionalistiska Notre-Dame de Chrétienté (Vår Fru av Kristendomen), var på många sätt och vis väldigt långt ifrån resan till Kroatien som jag nu befann mig på. Vi pratar två olika liturgiska riter, olika andligheter och böneliv, olika förhållningssätt till och olika sätt att leva ut sin tro. Att få den otroliga chansen att få delta på båda de resorna gjorde min upplevelse vackrare, då jag kände att jag fick se Kyrkans andliga rikedom i ett nytt ljus.

Dock finns det många som inte tänker som mig. Många ser till exempel på den tridentinska ritens återkomst som ett "hot" mot novus ordo – Paulus VI:s liturgi – som de flesta av oss firar och deltar i idag. Andra ser ner på den nyare liturgin, ser den som mindre giltig och sämre än den äldre formen. (Don’t fight me, jag har screenshots från folk som uttryckt den åsikten). Många tycker att det ena är mer rätt än det andra, att vissa saker är mer giltiga än andra, att det bara finns ett sätt att leva ut sin tro på, vilket jag inte håller med om. Att vi alla valde olika alternativ i Don Damirs uppgift tycker jag är väldigt målande för hur olika vi alla är som personer, hur vi har givits olika gåvor och talanger, hur vi alla har olika intressen och passioner. Hur skulle vi då alla kunna vara exakt likadana när det kommer till vår katolska tro?

Katolska Kyrkan har sedan länge erkänt att, att leva tron inte är en ”one size fits all”. Redan efter Jesu död och uppståndelse var Kyrkan i Jerusalem inte densamma som den i Efesos eller Thessaloniki. Spolar vi fram i tiden så levde den helige Dominikus troligtvis inte på samma sätt som den helige Josémaria Escrivà, trots att båda var från Spanien, antagligen inte heller heliga Bernadette, heliga Jeanne D’Arc och heliga Thérèse av Lisieux från Frankrike. Katoliker genom historien har aldrig varit desamma men de har alltid delat tron på Jesus Kristus, Guds enfödde son, avlad av den Helige Ande, född av Jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Allsmäktig Gud Faderns högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Med min själ, genom vilken jag blir mig själv helt och fullt ut, förenar jag mina lemmar. Jag befaller mina kroppsdelar att sättas i rörelse, jag befaller mina ögon att se, mina öron att höra, mina händer till att arbeta och mina fötter till att gå. Alla lemmar i min kropp har olika uppgifter, men själen för de samman. På samma sätt är den Helige Anden Kristi Kropps själ.

Påven Franciskus beskrev år 2014, under sin apostoliska resa till Istanbul i Turkiet, den Helige Anden som Kyrkans själ. Påven menade att den Helige Anden skapar liv, frambringar olika karismor som berikar Guds folk men framför allt skapar enhet bland troende: Utav många gör Han dem till en, till Kristi Kropp. Man skulle kunna tro att frambringandet av olika karismor enbart skulle skapa kaos, oordning, och det skulle det göra om vi inte lät oss ledas av den Helige Anden som skapat och gett oss dessa olika gåvor och karismor. Under Hans ledning formar de en oändlig rikedom ty den Helige Anden är enhetens ande, inte enhetlighetens. Endast den Helige Anden kan skapa mångfald och samtidigt enhet. När vi försöker skapa mångfald skapar vi istället division då vi är alltför trångsynta och envisa på att vi vet bäst. När vi försöker skapa enhet med mänskliga medel blir det istället oftast enhetlighet och homogenisering. Men om vi låter oss ledas av den Helige Anden kan vi vara säkra på att den rikedom, den mängd och det mångfald som Han frambringar aldrig kommer att skapa konflikt.

"Ty lik­som krop­pen är en och har många de­lar och al­la de många kropps­de­lar­na bil­dar en en­da kropp, så är det också med Kristus. Med en och sam­ma An­de har vi al­la döpts att höra till en och sam­ma kropp, va­re sig vi är ju­dar el­ler gre­ker, sla­var el­ler fria, och al­la har vi fått en och sam­ma An­de att dric­ka. Krop­pen består in­te av en en­da del ut­an av många. Om fo­ten säger: ”Jag är ing­en hand, jag hör in­te till krop­pen”, så hör den lika­fullt till krop­pen. Och om örat säger: ”Jag är ing­et öga, jag hör in­te till krop­pen”, så hör det lika­fullt till krop­pen. Om he­la krop­pen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av lukt­sin­net? Men nu har Gud gett var­je en­skild del just den plats i krop­pen som han vil­le. Om allt­sam­mans var en en­da kropps­del, vad blev det då av krop­pen? Nu är det emel­ler­tid många de­lar, men en en­da kropp.

Ögat kan in­te säga till han­den: ”Jag behöver dig in­te”, och in­te hel­ler hu­vu­det till fötter­na: ”Jag behöver er in­te.” Tvärtom, också de de­lar av krop­pen som ver­kar sva­gast är nödvändi­ga, och de de­lar av krop­pen som vi in­te tyc­ker är fi­na, dem gör vi så myc­ket fi­na­re, och de de­lar vi skäms för om­ger vi med så myc­ket större an­ständig­het,något som de an­ständi­ga de­lar­na in­te behöver. Men när Gud sat­te sam­man krop­pen lät han de ring­a­re de­lar­na bli särskilt ära­de, för att det in­te skul­le upp­stå splitt­ring in­om krop­pen och för att al­la de­lar­na skul­le vi­sa varand­ra sam­ma om­sorg. Li­der en kropps­del, så li­der också al­la de and­ra. Blir en del hed­rad, så gläder sig också al­la de and­ra.

Ni utgör Kristi kropp och är var för sig de­lar av den." (1 kor 12:12-27)

Alla av Don Damirs ovanstående alternativ behövs lika mycket som var och en av oss behövs i Kyrkan för att Hon ska vara precis Kyrkan, lika mycket som varje lem i våra kroppar, hur olika de än må vara och hur olika uppgifter de än må ha, behövs för att vi ska vara fullt fungerande.

I minibussen som vi har fått låna av vandrarhemmet ligger spänning och förväntan i luften. Trots att bilen endast har 8 platser är vi 22 i den, varav hälften sitter i bakluckan och sjunger Ave Maria som de flesta av oss lärde oss under pilgrimsvandringen till Chartres. Om knappt fem minuter är vi framme på stranden där vi ska spendera resten av eftermiddagen i den gassande solen och det ljusblåa havet.

I den trånga bussen sitter 22 olika människor, men olika talanger och gåvor, med olika personligheter och passioner, olika röster och olika relationer till Gud. Egentligen är vi olika på alla möjliga sätt och vis, men vi är alla lemmar i samma Kropp; vi är alla enade i samma tro, enade i kärleken, enade i Gud.

Precis som en kropp består av flera lemmar, precis som ett träd består av flera grenar och precis som ett ljus består av flera lågor så består Kristi Kropp av dess Kyrkas mångfaldiga medlemmar. För utan grenar finns det inget träd och utan lemmar ingen kropp.

Kram,

Bénédicte

Inlägget kommer från sidan www.nouw.com/tankarpalivetsvag

Direktlänk till inlägget klicka här