årgång C

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om ”breda böneremsor och stora man­tel­tofsar”. I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: ”Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaf­fa den faderlöse rätt, utför änkans sak”.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel inte bara ber för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Prövning och tröst. När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud. Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.” Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mel­lan två jäm­lika par­ter. Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och tro­het mot förbundet tycks inte ha några grän­ser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.