Kära vänner i Herren Jesus Kristus, När 33 dagar gått efter att kvinnan fött ett barn skulle hon enligt moselagen komma till templet med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva, eller en ung duva som syndoffer, till prästen som väntade vid ingången till uppenbarelsetältet.
Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judendom var Jerusalems tempel världens viktigaste plats. Där bodde Herren mitt i sin skapelse, där kunde människor möta Gud och återupprättas i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk för att Gud skulle etablera sitt eviga rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och slutligen fullkomnad i en ny.
”Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung”. Orden från psaltaren passar precis in på denna fest under kyrkoåret, Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i Templet. Ärans konung är Herren, Jesus Kristus, född i ett jungfruligt äktenskap av Maria, fostrad och försörjd av Josef, ärad och hyllad av Österns vise män, lovsjungen och förkunnad av änglaskarorna.
Evangelisten Lukas målar en ikon för oss. Hans ord målar bilden av den gamle Symeon med barnet i sina armar. Ikonen är målad i varma färger, den är genomlyst av glädje och ett fullbordat liv. Symeon kan be sitt livs aftonbön. Han får se det han hela livet har väntat och hoppats på. Han hade fått löftet att inte dö innan han fått se den utlovade Messias. Rembrandt har framställt honom som blind. Med sitt inre öga ser han frälsningen. Han har inte ögon för något annat. ”När jag har dig frågar jag efter intet på jorden.”
Kära bröder, kära systrar i Herren, kära barn i familjerna, Vi har alla förberett oss för att komma hit i dag – för vi är kallade av Gud. Vi är hans barn, Guds barn, gamla som unga, magra som kraftiga, långhåriga som korthåriga, alla med olika namn. Gud talar till oss med vårt eget namn. Kanske vi inte varje söndag är riktigt medvetna om att det är Gud som kallar oss. Men det är Han som kallar – Han kallar oss personligen men eftersom vi inte är ensamma i livet känner vi att det angår oss alla gemensamt. Vi är alltid med någon. Vi håller ihop, vi lever med varandra i kärleken.