Kortpredikan 13 mars 2021
Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på ödmjukhetens tolfte steg. Det är den broder som gör tullindrivarens ord till sina: ”Herre, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Det han ”alltid” säger har blivit hans hjärtas ständiga bön. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?