Kortpredikan 9 mars 2022

Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32

Nineve och det assyriska riket hade rykte att vara ett brutalt och ty­ranniskt välde. Men både kungen och folket om­vän­­der sig av Jonas för­kunnelse. Jona hade svårt att acceptera Guds barmhärtiga reaktion på nineviternas omvän­delse.

Jesus talar om ”Jona-tecknet”. Det syftar både på Guds för­må­ga att omvända de mest gudlösa och på hans obe­gripliga för­barm­an­de.

De ”välvilliga” kan visa imponerande humanitet, inte minst i krislägen. Men det betyder inte omvändelse. De har en överdriven tilltro till män­ni­skorna.

Att något har skadat människans ur­sprung­liga godhet och släppt in en främmande makt i hen­nes liv, det kristendomen kallar synd, finns inte längre med i ekvatio­nen. Många gör sig förhoppningar, men blir stän­digt besvik­na och långsamt desillusionerade.

De ”välvilliga” liknar dem som kräver ”tecken” av Jesus. De tror sig själ­va kun­­na diktera villko­ren för hans förkunnelse. Je­sus kal­lar dem ”ett ont släkte”.

Folket i Nineve omvänder sig genom Jonas predikan. Också kung­­­en ”sätter sig i aska”. Det finns något enkelt och renhjärtat i deras reak­tion.

Omvändelse leder till mänskliga handlingar, fas­ta, bot och kärlekens gärningar. Men om inte något händer i hjärtat saknas det viktigaste.

Folket i Nineve tog emot Jonas predikan. De trodde på Gud och därför vände de om från sin onda väg. Folket i Nineve ropade till Gud med all makt – och blev bönhörda.

Vill Gud säga oss i väst något genom det brutala övergreppet på Ukrai­na?

Omvändelse börjar i det egna hjärtat, med oss själva.

Fastetidens viktigaste verktyg är bönen.       

”Skapa i mig Gud ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson